måndag 5 januari 2015

Landställen, lyx, tonår och nutid

I helgen var hade vi de sista dagarna på ett bra tag ute på den grekiska landsbygden.
Det var svinkallt när vi kom dit och jag sov med fyrdubbla täcken plus full vinterklädsel. Trots det så klarade vi inte andra natten uppe på övervåningen, utan vi kröp ihop alla fyra nere på undervåningen med värmefläkt, svettiga efter att ha spelat XBOX a´la sport-spel.





Det är så sjukt skönt att få vara ute på landet. Skrota runt i säckiga, sunkiga men bekväma kläder och bara göra ingenting. Stanna för att lyssna på fågelsången eller gå ner till kafeét för att köpa kaffe.

Jag är uppvuxen med privilegiet att ha landställe att åka till på lov och ibland helger.
Vårt landställe låg i Småland, i en liten by mitt i ingenstans med en porlande å som rann i trädgården. Sådan extrem lyx!
Jag och Vasse sitter ofta och tittar på vad ett litet torp skulle kosta att köpa eller hyra, och vi blir glatt överraskade när vi märker att: ja, kanske om något år eller två så skulle den drömmen faktiskt kunna bli sann. Det känns så mäktigt att bli äldre tycker jag. Jag älskar varje minut av det. Kanske för att mina tonår var så i graden helvetiska att ju längre ifrån jag kommer den levande mardrömmen, ju lyckligare är jag.
För det tog några år innan saker föll på plats. Innan jag förstod att jag hade problem med alkoholen och faktiskt inte kan eller ska dricka över huvud taget.
Att ätstörningar är allvarliga och att sneda kroppsideal är till för att slå hål på.
Det tog tid för mig att förstå att antidepressiva medel inte är någonting att skämmas för, lika lite som insulinet för en diabetiker.
Det tog tid, tid, tid att förstå mitt egna värde och jag ska vara med någon som jag älskar och som älskar att älska mig. Som jag lär mig av, kan bli arg på, diskutera med och fisa med.

Så ja. I det stora hela så blir jag lyckligare ju äldre jag blir, ju mer erfarenheter jag får och desto mer perspektiv jag får på år som har gått.
Bloggen tar en ny vändning i och med flytten tillbaka till Sverige. Det blir kanske inte lika mycket Greklandsfantast eftersom vi på något sätt påbörjar ett nytt kaptitel i vårt liv, och det kapitlet råkar vara utanför vår gemensamma kärlek Ελλάδα. Det kanske blir mer semesterresande dit nu och inte så mycket vardag.
Men det känns bra, mycket bra, att kunna röra om i bloggen lite. Få ge utrymme till en annan sida av mig och andra frågor som ibland, och ibland inte, kommer handla om just Grekland och dess kultur.
Jag hoppas ni följer med. 


Port Ratfi, Σ'αγαπώ.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du läser och skriver några ord!