tisdag 18 februari 2014

När det knackar på

Är för tillfället väldigt trött på mig själv. Mitt hjärta och min hjärna som efter tjugofem år fortfarande inte lärt sig att samspela. Mina kaotiska tankar och min extrema rädsla för att bli sårad likväl som att göra någon besviken.

Ibland kommer känslor oväntat. Som en blixt från en klar himmel eller smygande som som en underliggande hunger. Oavsett hur de gör entré så är min reaktion alltid densamma: flykt.
Jag kan se en människas ömma ord till mig som ett blåljus vid en fortkörning. Som ett brandlarm eller ett minfält. Som en stickig kofta som måste av även fast den håller mig varm.

Är som sagt väldigt trött på mig själv just nu. Jag önskar att jag, när det knackar på min dörr, bara kunde öppna istället för att misstänksamt gömma mig bakom fönstrets gardiner.


Lillsjön igår, 17/2

2 kommentarer:

  1. Du skriver så jäkla bra! Jag tror jag är precis tvärtom...när vi träffas kan vi väl byta lite med varandra så det blir mer jämnt...:)

    SvaraRadera
  2. Det är absolut inget fel på dina texten vännen! Ses jättegärna ändå såklart, haha! Φιλάκια!

    SvaraRadera

Tack för att du läser och skriver några ord!