söndag 11 augusti 2013

HUR-TÄNKER-DU?!

Det här inlägget som jag skriver nu har jag velat skriva sedan ett år tillbaka. Jag har alltid hittat anledningar till att inte göra det och istället, för tusende gången, viftat bort det.
Men efter att under veckan som gått läst om svenska tv-kockar som lanserar sin restarang med nakna kvinnor och förskräckt suttit och sett hur en före detta kollega till mig lägger upp en status på Facebook där han skriver att kvinnor inte alls är en utsatt grupp utan "gör sig själva till judar under Hitlers tid", så känner jag att min ilska bara växer. Och bubblar över.

Inlägget jag ska skriva nu kommer skrivas i brevform. Ett brev om hur det är att vara kvinna i Grekland. Om hur jag i min vardag, gång efter gång, utsätts för sexistiska påhopp.

För att klargöra några saker innan jag börjar:

NEJ alla män är inte svin och NEJ alla män beteer sig inte såhär. Brevet är riktat till de män i Grekland som utsätter mig för detta obehag och tyvärr är ni en hel del.

NEJ jag ser inte mig själv som ett offer men tycker däremot att det känns viktigt att få skriva det här. Jag ser att jag efter mer än ett år i landet har underlag till att skriva det här. Jag antar att det är därför jag tvekat så länge - jag vill inte göra ett misstag. Men jag har sedan länge förstått att detta beteende är en regel mer än ett undantag och mina blåögda försök till att se händelse efter händelse som en engångsgrej har nu fyllt kvoten för "vanlig vardag".


Hej du.

Frågeställning: HUR-TÄNKER-DU?!
Fundera på den frågan så återkommer vi till den senare.

Jag är så arg och upprörd att jag har svårt att formulera mig. Hjärtat slår i hundraåttio och andhämtnigen är ytlig. Jag är så in i helvetes jävla skitförbannad på dig! Just du som tar dig rätten att förgifta min vardag med dina uttalanden, flåsanden, blickar och inviter. Jag vill skrika, gråta och springa varje gång du kommenterar mitt utseende och min kropp. Vad får dig att tro att det är okej?!

För att bena ut det hela (jag vill ju inte att du ska känna dig påhoppad för ingenting) så kan jag förklara hur jag måste tänka och göra när jag tillexempel går till min metrostation för att ta tunnelbanan. Jag kommer förklara hur det var igår när jag promenerade dit men jag vill att du förstår att såhär är det varje dag. Inte bara påväg till metron utan vart jag än rör mig. Det var ingenting speciellt som hände igår men jag tar det som exempel så att du får en uppfattning om tid och rum.

Promenaden mellan min port och tunnelbanans underjordiska service tar mellan sju och tio minuter, beroende på hur varmt det är och därmed hur snabbt eller långamt jag går.
Ungefär hundra meter ifrån mitt hus ligger souvlakistället. Grabbarna som äger det sitter och dricker sitt morgonkaffe och de tystnar när jag går förbi. Jag hör hur de grymtar när jag har ryggen emot dem.
Uppe vid supermarketen lastar en herre ut mjölkleveransen och han stället lugnt ifrån sig kartongen när jag går förbi. Tar sig tid att få en ordentlig titt och mummlar inviter och, vad han måste tro är smickrande ord. Jag håller blicken i marken.

Nere vid kafeneon sitter morgongästerna. Jag har bestämt mig att inte korsa gatan idag vilket jag vanligtvis gör för att slippa deras lystna blickar, utan istället går jag igenom den lilla serveringen som består av tre bord. Som vanligt tystnar även de när jag går förbi. De plutar med munnarna och ber om pussar.

Jag går förbi yttligare ett kafé där männen tar god tid på sig att syna mig från topp till tå. Jag stirrar rakt fram.

Nere vid fruktståndet är det alltid värst. Där kan jag inte heller korsa gatan för att slippa obehaget utan jag måste gå igenom. Männen buffar på varandra och värdesätter sinsemellan mitt utseende och min kropp när jag passerar.

Kafé nummer tre är inget undantag utan det är samma visa där.

När jag går över gatan för att komma till metron så får jag stanna i mitten av vägen för att invänta passerande bilar. Jag väntar där tillsammans med en man i trettiofem  årsåldern.
- Sexyyyyyy..., flåsar han i mitt öra precis innan jag ska passera den andra halvan av vägen.

Jag går ner i tunnelbanan, köper biljett och går igenom spärren. I trappen möter jag en ung kille som med gester och "mmm-anden" (som när man ser en bit dessert som man är sugen på) visar att han vill...ja, vadå? Äta mig?

Detta var sisådär tio minuter av min vardag. Min morgon startar alltså såhär. Varje dag.

Nu kommer några frågor till dig och jag vill att du tänker igenom svaren noga:

Hur tror du att jag känner mig när jag får mitt utseende och min kropp betygsatt av dig och/eller dina vänner? Hur är det tänkt att det ska få mig att må? Uppskattad och vacker?
Varför känner du att du måste grymta, vissla, ge inviter när jag passerar dig? Är det någon slags kraft inom dig som inte går att motstå? Kan du överhuvudtaget kontrollera ditt vidriga sätt?

När du åker i en bil, ensam eller med dina vänner, hur tror du att jag känner mig när du ligger på tutan när du kör förbi samtidigt som du med fingrar och mun visar vad du vill göra med mig? Vad ger dig rätten att skrika ut obscena förslag till mig när det enda jag gör är att ta mig från ett ställe till ett annat? Varför stannar du sedan in ditt fordon så att jag, när jag passerar, ska höra ännu fler sexuella inviter och ännu fler kommentarer om min kropp? JAG HÖRDE DIG FÖRSTA GÅNGEN! 

Du tar ifrån mig rätten att vara jag varje gång du låter dina blickar bränna i min rygg. Jag å min sida försöker ständigt komma på sätt jag kan ändra ditt beteende på:
Om jag går som att jag bajsat på mig så kanske de inte skriker efter mig.
Om jag klär mig i heltäckande niqab så kanske det blir bättre.
Om jag inte går ut över huvudtaget (eller endast i sällskap av Giannis - för ja, att ha en man vid min sida gör skillnad. Jag är redan någons ägodel då, eller hur?) så vore det nog det absolut bästa.

Jag tar upp dessa vardagsting så att du kan rannsaka dig själv och sedan när jag ställer frågan HUR-TÄNKER-DU? så kan du säga att du inte tänkte alls. Du bara gjorde. Och du ber om ursäkt.

Eller så tycker du att det är din rätt som man att ha mig som ditt ständiga ögongodis, satt på jorden bara för att tillfredsställa dina smutsiga begär. Ja, isånna fall...









9 kommentarer:

  1. Men fy så trist att behöva gå igenom detta varje dag!! Själv har jag inte stött på det här, mest på grund av ålder förstås. Men jag minns när min kompis och jag tågluffade på 70-talet, då upplevde vi samma sak i Italien. Och vi tyckte det var så skönt att komma till Grekland där killarna inte var lika påflugna...så tyckte vi då. Jag trodde i min enfald att läget förbättrats ytterligare med åren, men det låter verkligen inte så när du beskriver din dagliga promenad! Kanske är det värre i Aten?

    SvaraRadera
  2. TACK! Tack för att du skriver detta! Jag som också vistats en hel del i Grekland har upplevt många gånger att kvinnosynen lämnar en hel del att önska. Dock har jag aldrig läst/hört om detta i någon av de bloggar eller från någon av de kvinnor jag pratat med som bott i Grekland, och jag började undra om det bara är jag som känner så, och om det är jag som kanske tar saker på för stort allvar. Det känns som en stor lättnad när du också reagerar på detta. Även om jag kanske skulle kunna tas för grekiska pga mitt utseende och därför inte märks så mycket som du kanske gör med ett mer nordiskt utseende, så är jag så oändligt trött på kvinnosynen i landet som verkar påverka alla kvinnor. Så trött på dansande halvnakna tjejer i tv-programmen (var är alla dansande nakna killar kan man ju fråga sig?), alla man hör om som snackar om att gå till prostituerade kvinnor och betala 20€ som om det är någonting helt normalt och att dessa kvinnor ändå njuter av det. Jag är trött på små pikar som att killarna ju ska få gå ut och träffa sina kompisar, men kvinnorna bör ju inte gå ut själva ensamma, för det är ju bara så det är och alltid ska vara. Jag är trött på att besöka stränder och se 12-åringa småflickor ha stringbikini, men som kulturen är är det ju inte konstigt att de tar efter vad de ser på tv och det intryck de får av killar om hur de bör vara och bete sig som kvinna för att bli uppskattad. Jag är trött på att gå på Bouzoukia med underbar grekisk musik för att plötsligt och helt oväntat se en av de kvinnliga dansarna slänga av sig precis alla kläder och stå helt naken på scenen, varpå jag faktiskt lämnade stället i ren protest. Skulle jag av någon anledning vilja se en strippshow så kan jag i så fall besöka just en sådan, men jag vill inte ha min trevliga musikupplevelse förstörd av ännu ett exempel på objektifieringen av kvinnor i detta landet. Fick dagen därpå höra av en kvinna att "Det är så vi roar oss i Grekland"!?. Detta är förmodligen inget som kan ändras i en handvändning, men det känns som sagt skönt att höra att i alla fall någon annan än jag reagerar! Även om mycket är fantastiskt med Grekland och jag älskar landet så kommer jag aldrig släppa på mina egna värderingar, och jag hoppas att de grekiska kvinnorna också kommer få makten att säga ifrån så småningom.

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet. Nu är jag för gammal för sådana påhopp som du blir utsatt för, men jag är vansinnig ibland på mansamhället här. Man blir förskräckt också över hur de grekiska kvinnorna tänker och inte reagerar över situationen. Man kan inte ens se på nyheterna utan att det är halvnakna kvinnor inzoomade. Detta tankesätt och beteende är kränkande och man blir förbannad.
    Vi får stå på oss!!

    SvaraRadera
  4. Pust, jag blir alldeles matt av att höra att det fortfarande är så! Herregud, har det inte rört sig framåt överhuvudtaget? Jag känner igen alltihop från 70- och 80-talen. Det här beteendet gav mig ett djupt och ihållande obehag, som jag var tvungen att till slut hitta utlopp för, för att stå ut. Nu hade jag turen att kunna grekiska (men är blond och nordisk), så jag tog Gud i hågen och gick fram till de här gloende, hummande varelserna och talade om för dem hur lågt jag tyckte att de stod. Jag var riktigt, riktigt rakt på sak och pratade tills jag märkte att deras "gard" föll och de blev mer mänskliga i blicken (de VAR människor!).
    Det var så intressant att se, att sedan tog en enorm skam vid. Jag har aldrig sett människor skämmas så mycket som just i dessa sammanhang. Pendeln svängde från ena extremen till den andra! Det kändes åtminstone gôtt, när man gick därifrån. Ibland kunde de bli riktigt sympatiska och be om uppriktig ursäkt. En blev jag t o m kompis med!Det var som att de behövde väckas ur något dimmigt kulturellt betingat tillstånd.
    (Jag passerade också ofta samma personer)
    Min andra strategi blev att ta med mig en grekisk man, god vän eller min pojkvän och då fick han stå kvar medan jag gick fram till äcklen och frågade varför de betedde sig så annorlunda nu. Ofta "förstod de inte" vad jag menade, men då gick jag på och förklarade i detalj hur de brukade bete sig. Jag gav mig inte förrän jag såg den där skammen ta över deras anletsdrag.
    Detta fick mig varje gång att bli av med frustrationen. Jag var helt enkelt tvungen att göra nånting. Jag hade som sagt inte kunnat vara kvar annars.
    Jag förändrade inte Grekland, men jag påverkade min egen upplevelse. Man får göra det man kan. Och några frön sådde jag i alla fall, för de fick åtminstone en annan attityd till mig personligen. Mitt sätt att "lösa" situationerna stärkte mig undan för undan, hur svårt det än var de första gångerna.
    Vill tillägga, att detta var inte i Aten utan på en stor turistö, där man var van vid oss "blondiner".
    Den generella kvinnosynen i Grekland orkar jag inte ens kommentera.

    SvaraRadera
  5. TACK, TACK, TACK för att jag får höra era erfarenheter och synpunkter i ämnet! Det är ett väldigt känsligt ämne som få greker ser som ett problem, vilket bara gör mig ännu mer frustrerad.

    Tack för att ni läser och tar er tid att kommentera. Det betyder mycket och jag känner det som m jag har stöd i en fråga som varit allt för jobbig att ta upp fram tills nu.

    Kram!

    SvaraRadera
  6. jag kan väl. tycka detta sker då och då men har inga såna problem varje dag eller ens en gång i veckan hehe. Är ju halvgrek och "smälter" in så ibland undrar jag om de gör så mer mot skandinaviska tjejer för jag upplever det inte på samma sätt. När det väl händer mig så är det iftast inte en grek. Konstigt det där

    SvaraRadera
  7. Hej!
    Jag ser att jag glömde skriva mitt namn under mitt inlägg. Det var jag som skrev den 12 augusti. Jag tycker det är jättebra att du tar upp det här!
    Kram från Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är jättekonstigt.
      Jag har vänner, halv- eller helgreker som uppfattar samma sorts förtryck.
      Anser sig som lyckligt lottad som inte upplever detta i vardagen och hela tiden.

      Kram!

      Radera
  8. Man bör inte glömma att i Grekland ditt värde bestämms helt och hållet på hur väl du representerar ditt kön!Människovärde såsom vi nordbor uppfattar det finns helt enkelt inte! Naturligtvis försöker alla uppnå idealet med alla medel och detta beteende är ett sätt för män. Det finns andra ännu mera svårbegripliga attityder såsom en vacker kvinna är automatiskt också "god" oavsett karaktär eller intelligens - eller att en rik person är också automatiskt en god människa eftersom Gud har gett honom rikedomar.
    Hälsningar från en Finlandeza som på grund av bra "skyddsfärg" har sluppit det värsta och numera mest tycker synd om både män och kvinnor som ännu påverkas av dessa arkaiska ideal.

    SvaraRadera

Tack för att du läser och skriver några ord!