söndag 18 augusti 2013

Grannpojken

Igår runt lunchtid så hörde jag hur en liten pojke i huset mitt emot började gråta. Han grät och grät och grät och jag började tillsist ana att det inte fanns någon vuxen där att trösta honom.
Jag tittade ut genom fönstret och såg då hur pojken, panikslagen av ångest, försöker klättra ur sitt fönster samtidigt som han hjärtskärande skriker efter sin mamma.

Jag springer ner på gatan och tar mig snabbt till pojkens fönster då det ligger på första våningen.
Jag vyssjar och schyssjar honom och håller honom i handen. Mycket korrekt är han ensam hemma. Sannolikt har han blivit lämnad medans han sov middag sedan vaknat upp och upptäckt att lägenheten är tom sånär som på honom själv.

Han håller sig ständigt för munnen och säger att han har ont. Han öppnar munnen och visar mig sina tänder med hål så stora att de inte ens är svårt att se med blotta ögat. Många av dem har börjat ruttna och är gråa i färgen.
Jag håller honom i handen genom fönstret och han lyckas lugna ner sig. Sedan kommer en ny våg av panik och han gråter och ropar på sin mamma. Han är fem år gammal.
Efter tjugo minuter kommer en av grannarna ner, en stor farbror i sextioårs åldern. Han säger att mamman är ute för tillfället och att döma av sättet han sa det på så var det här inte första gången hon lämnar sin son ensam hemma.
Pojken blir betydligt lugnare när grannen kommer in i lägenheten och jag försäkrar mig om att han kommer stanna där tills föräldrarna kommer hem. Han lovar.

Väl hemma hos mig har jag svårt att hitta fokus. Jag är så jävla förbannad och ledsen och uppgiven. Jag sitter i vardagsrumsfönstret och stirrar stint på gatan för att se när (och om) föräldrarna behagar komma hem igen.
Tillsist rullar en svart BMW in på vår gata och ut kommer mamman, pappan och den yngsta sonen som inte kan vara mer än två år gammal.
De tog alltså bilen till sitt ärende. Ändå lämnade de sin äldste son ensam hemma i, vad som skulle varit om inte jag och grannen kommit, närmare  en och en halv timme.

Vad gör jag nu?
Jag är otroligt arg, jag är så oerhört sorgsen. Kan inte för mitt liv förstå hur dessa människor tänker. Kan inte ens sätta mig in i tankesättet de använder sig av som rättfärdigar att de lämnat sin son, uppenbarligen alldeles för liten, ensam hemma under mer än en timme. Ibland tappar jag liksom tron på mänskligheten...


2 kommentarer:

  1. Suck, vad ska man säga? Ännu en sak som kan vara svår att åse och stå ut med; den grekiska barnuppfostran.
    Det här skär verkligen i hjärtat och jag förstår precis hur du känner. Det värsta är, att det är svårt att prata med såna människor som överhuvudtaget kan göra en sån sak. Man skulle ju så gärna vilja "prata dem tillrätta". Men då kan man ställa till det ännu värre för pojken, för det kan bli han som får ut för det. Man klampar ju in i den heliga familjen.
    Jag tänker på hans tänder och smärtan och BMW:n... För oss obegripliga prioriteringar.
    Känner du till den här familjen sen förut?
    Människor med din känslighet, klokhet, omtanke och empati behövs i Grekland. Men jag undrar om inte det vore bra med en paus i Sverige snart? För att du ska få ny kraft, så du finner nya strategier att orka och t o m "göra gott"?
    I all välmening, Lena

    SvaraRadera
  2. Det är hemskt alltså.

    Jag har såklart sett familjen men känner dem inte. Nu verkar de ha åkt iväg under några dagar så nu behöver jag inte hålla utkik efter den lilla pojken.

    Kram!

    SvaraRadera

Tack för att du läser och skriver några ord!