fredag 30 augusti 2013

Imorgon börjar resan

Har sovit i sisådär tre timmar, mer blev det inte. Kattskrik och myggbett och oro och svett i en ordentlig kombo gjorde det omöjligt att fortsätta sömnen.
Imorgon åker vi. Detta är således en av de sista balkonghängen jag har här hemma i Athen på ett tag.
Dagen kommer i övrigt gå ut på att sortera viktiga papper och packa in vårt mini-lass i EVA.

Jag har en klump i halsen av sorg. Inte för att jag inte vill åka, för det vill jag, utan för att känns så extremt sorligt att lämna denna lägenhet, denna stad, som varit mitt hem i över ett år.
Jag slår alltid på stora trumman när det kommer till känslor och jag ser för mitt inre hur jag vinkar hejdå till lyan i Nea Smyrni medans det spelas upp något sorgligt soundtrack (exempelvis Nico - The fairest of the seasons).

För er som hört av er och undrat så kommer jag såklart fortsätta blogga från Stockholm. Det är en ny resa som startar nu för mig och Giannis. Han kommer få uppleva allt det där jag har trilskats med under min tid i Grekland: språk, kultur, hemlängtan. Jag å min sida kommer nog se Sverige och den svenska vardagen med nya ögon efter att ha levt i ett land i kris.

Självklart kommer vi tillbaka, kanske snarare förr än senare. Vi måste bara få njuta av varandra, ge vårt förhållande kvalité. Vi jobbar fortfarande för gemensamma mål och för en framtid i Grekland. Jag tror bara att vi kan göra vägen dit enklare och lugnare genom att bo en tid i Sverige.
Som sagt: det kan gälla allt mellan månader och år, det får tiden utvisa.

En sista uppmaning till alla er som tycker om att åka till Athen och under tiden i staden väljer de kollektiva färdmedlen: om din biljett inte passerat giltighetstiden - ge den till någon annan. På så sätt drar vi alla ett litet strå till stacken när det kommer till att visa medmänsklighet och förståelse i detta underbara land, förgiftat av krisen.

En vanlig morgon på min underbara balkong.







torsdag 29 augusti 2013

Kajsa Ekis Ekman - Skulden

När jag åker hem till Sverige så är det boken Skulden - Eurokrisen sedd från Aten av Kajsa Ekis Ekman som jag tänker läsa.

Här kommer inledningen:

"FÖRESTÄLL dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger: fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor tigga utanför Ica. Och till råga på allt, medan du fortsätter att arbeta gratis, kallas du lat av en samlad europeisk press."

tisdag 27 augusti 2013

Äter oss igenom resterna

Oj, oj, oj. Stressnivån är hög och jag hoppas ni har överseende med mina sporadiska blogginlägg.

Vi packar på här hemma och jag börjar äntligen se ett slut i den oändliga tunneln av väskor och kläder och kattleksaker.
I övrigt är veckans största utmaning att äta upp alla rester och redan öppnade förpackningar som vi har i kyl, frys och skafferi. Det blir lite som att koka soppa på en spik, fast varje dag och hela tiden.

söndag 25 augusti 2013

Vi välkomnar EVA!

Igår kom hon! Den underbart vackra dam som ska ta oss från Grekland till Sverige, 2930 kilometer.
Vi välkomnar EVA till familjen Bodemark-Kalogridis. Modell Ford Fiesta från 2003.
På grekisk stavas hennes namn: Epsilon Ypsilon Alfa om ni undrade.





Bilden ovan visar vårt vardagsrum under gårdagen. Detta innan helvetet bröt lös... Nu vågar jag inte ens fota oredan vi lever i. Packningen är i full gång.

På bilden nedan ser ni hur Ammos får en hårklippning av Giannis, något av det bästa han vet. Han ligger bara där och kurrar och tvättar sig medans Giannis går lös med hårtrimmern. Det är alldeles för varmt för att ha sådär mycket päls nu.


fredag 23 augusti 2013

Moln!


Sanna mina ord mina kära vänner: igår var det molnigt! Kan faktiskt inte ens minnas sist vi hade en dag 
som inte innehållit stekande sol från morgon till kväll. Men omväxling förnöjer och molnen gjorde att jag sov ordentligt gott i strandstolen i Vouliagmeni. Mera moln åt folket! Eller ja... iallafall lite oftare.

Vill också upplysa om att boende i Stockholm har ordnat sig. Det är underbara Sofia och Olov som öppnar sina dörrar för oss och för det är vi evigt tacksamma. 


onsdag 21 augusti 2013

Vi drar norrut

Ja, så är det.

Förutom att ha haft en underbar dag i hav och sol igår så var det även igår jag jobbade mitt sista arbetspass på Kulte. Beslutet är taget - det blir Stockholm för ett tag.

Känslan är...förvirrad...
Jätteglad för att komma hem och pussa på familjen och få ordning på ekonomin.
Stressad för att vi fortfarande inte hittat boende i Stockholmstrakten under de två månader vi står utan.
Orolig för att Giannis inte ska trivas trots hans kärlek till det kalla klimatet.
Rädd för att Ammos kommer dö stresshetsdöden under resan till Skandinavien.
Hoppfull om framtiden. I synnerhet från en ekonomisk synvinkel.


Vi drar antagligen nästa vecka. Med plan eller bil är fortfarande obestämt. Hur länge vi blir borta vet vi inte heller. Kan vara allt från några månader till några år.
Tanken, och förhoppningen, är ju att vi ska kunna leva i Grekland igen. Men under bättre förutsättningar och med ett samlat lugn.

Jag sätter nu ut en liten annons här på bloggen. Ni får gärna höra av er om ni hör någonting som kan vara av intresse!


Jag och Giannis söker boende fr.o.m. den 9:e september t.o.m. 17:e november (alltså lite drygt två månader). Efter det har vi ett boende ordnat för oss.

Vi kommer båda ha inkomst (jag har en fast heltidstjänst som väntar på mig, och Giannis en deltid).
Vi kommer vara djurfria då Ammos kommer bo hemma hos Desiree och Jonathan fram tills november.
Vi är väldigt trevliga och pålitliga.

Vi letar efter en lägenhet/rum att hyra under dessa två månader, med en maxhyra på 6000 SEK/månad. 

tisdag 20 augusti 2013

Porto Germeno

Nyligen hemkommen från en fantastisk eftermiddag och kväll i Porto Germeno med Giannis.
Väl på plats mötte vi Panos med familj och vi tog ett enkelt kvällmål på deras altan.
otroligt vacker by, strand och landskap! Bilderna talar för sig själva. (Besparar er dock foton på mina två åksjukespyor som kom till följd av den vidrigt slingringa vägen. Snällt va?)










söndag 18 augusti 2013

Grannpojken

Igår runt lunchtid så hörde jag hur en liten pojke i huset mitt emot började gråta. Han grät och grät och grät och jag började tillsist ana att det inte fanns någon vuxen där att trösta honom.
Jag tittade ut genom fönstret och såg då hur pojken, panikslagen av ångest, försöker klättra ur sitt fönster samtidigt som han hjärtskärande skriker efter sin mamma.

Jag springer ner på gatan och tar mig snabbt till pojkens fönster då det ligger på första våningen.
Jag vyssjar och schyssjar honom och håller honom i handen. Mycket korrekt är han ensam hemma. Sannolikt har han blivit lämnad medans han sov middag sedan vaknat upp och upptäckt att lägenheten är tom sånär som på honom själv.

Han håller sig ständigt för munnen och säger att han har ont. Han öppnar munnen och visar mig sina tänder med hål så stora att de inte ens är svårt att se med blotta ögat. Många av dem har börjat ruttna och är gråa i färgen.
Jag håller honom i handen genom fönstret och han lyckas lugna ner sig. Sedan kommer en ny våg av panik och han gråter och ropar på sin mamma. Han är fem år gammal.
Efter tjugo minuter kommer en av grannarna ner, en stor farbror i sextioårs åldern. Han säger att mamman är ute för tillfället och att döma av sättet han sa det på så var det här inte första gången hon lämnar sin son ensam hemma.
Pojken blir betydligt lugnare när grannen kommer in i lägenheten och jag försäkrar mig om att han kommer stanna där tills föräldrarna kommer hem. Han lovar.

Väl hemma hos mig har jag svårt att hitta fokus. Jag är så jävla förbannad och ledsen och uppgiven. Jag sitter i vardagsrumsfönstret och stirrar stint på gatan för att se när (och om) föräldrarna behagar komma hem igen.
Tillsist rullar en svart BMW in på vår gata och ut kommer mamman, pappan och den yngsta sonen som inte kan vara mer än två år gammal.
De tog alltså bilen till sitt ärende. Ändå lämnade de sin äldste son ensam hemma i, vad som skulle varit om inte jag och grannen kommit, närmare  en och en halv timme.

Vad gör jag nu?
Jag är otroligt arg, jag är så oerhört sorgsen. Kan inte för mitt liv förstå hur dessa människor tänker. Kan inte ens sätta mig in i tankesättet de använder sig av som rättfärdigar att de lämnat sin son, uppenbarligen alldeles för liten, ensam hemma under mer än en timme. Ibland tappar jag liksom tron på mänskligheten...


fredag 16 augusti 2013

På olika håll i Athen

Igår träffade jag en tjej som för några månader sedan kontaktade mig via bloggen och sedan har vi hållit varandra uppdaterade via mail. Hon hade nu ett dygn i Athen innan hon och hennes grekiska pojkvän skulle flyga tillbaka till Sverige. Vi bestämde oss därför för att ses på en fika och sagt och gjort: klockan 13:00 möttes vi på Syntagma.
Caroline delar kärleken till Grekland med mig och vi pratade om allt från språk till kulturkrockar och längtan. Hennes pojkvän bor med henne i Sverige sedan drygt ett och ett halvt år tillbaka och jag förhörde mig om hur han tyckte att det var.
Efter många timmar, långa diskussioner och ömma fötter  efter en promenad i hettan så bröt vi upp. 


 På vår lilla tur hittade vi en spegel och där passade jag på att fota oss.


Den här lilla krabaten, Sniff, fick jag äran att spendera kvällen med när jag gick på middag hemma hos Patricia som bor i Egaleo. Vi åt tacos och pratade om livet medans Sniff ömsom sov ömsom hoppade runt som en galning och krävde ens totala uppmärksamhet.


 Patricia med tillhörande valp.



Vid ett-tiden (vi pratar nattetid här alltså) så åkte jag ifrån Egaleo mot Zeas Marina i Piraeus. Jag gick till Okio, baren där Giannis jobbar just nu och hade ett skönt efterhäng fram tills det var dags att stänga. Ramlade i säng någongång runt sextiden och sov bort hela dagen.

En händelserik torsdag må jag säga.
Kvällen går i sofflägets tecken och består av Ally McBeal, Gott&Blandat och fläkten på högsta speed.

torsdag 15 augusti 2013

Semester med en touch av stress

Vi har röda dagar här i Grekland och Athens invånare har lämnat storstan för öarna. Affärerna, och likaså min butik, är stängda och jag får sova ut på morgonen. Ändå har jag svårt att släppa stressen över att känna att jag bara sitter och "förlorar pengar" genom att inte jobba. Å andra sidan finns det ju ingenting jag kan göra åt saken...

Giannis och jag lutar mer och mer åt Stockholm och jag letar desperat efter boende åt oss mellan början av september och slutet av november. I sin tur letar Giannis efter en billig men bra bil som kan ta oss från Grekland till Sverige. Flygbiljettspriserna ligger nämligen på närmare 6000 SEK per person, enkel resa, och verkar inte gå ner förrän i mitten av september.

Igår tog mama Dora med mig till Vouliagmeni och jag fick några timmar sol och bad. Det gör gott för själen!


Carlos Ruiz Zafón - Himlens Fånge

tisdag 13 augusti 2013

Stockholm - Kreta - Piraeus

Min ryggsäck hemifrån Stockholm tog en tur förbi Kreta, eller rättaresagt två turer då vi missade att hämta ut väskan första gången så den fick åka tillbaka till Heraklion yttligare en gång för att sedan, tillsist, anlända till Piraeus, Athina.
Min vän Johanna som är på Kreta just nu tog helt enkelt med sig väskan när hon reste från Stockholm och skickade sedan över den med en av färjorna. 



Världens bästa ryggsäck innehöll:

Knäckebröd, mannagrynsgröt, Gott&Blandat, korsordstidning, tunnbröd, teckningar från mitt lilla pyre Theo, lösgodis, treo, sista delen i Carlos Ruiz Zafón's triologi, Vilhelm Mobergs Utvandrarserie (alla fyra böckerna)och sist men inte minst två tröjor, en från min storasyster och en från mamma, med tillhörande doft.

söndag 11 augusti 2013

HUR-TÄNKER-DU?!

Det här inlägget som jag skriver nu har jag velat skriva sedan ett år tillbaka. Jag har alltid hittat anledningar till att inte göra det och istället, för tusende gången, viftat bort det.
Men efter att under veckan som gått läst om svenska tv-kockar som lanserar sin restarang med nakna kvinnor och förskräckt suttit och sett hur en före detta kollega till mig lägger upp en status på Facebook där han skriver att kvinnor inte alls är en utsatt grupp utan "gör sig själva till judar under Hitlers tid", så känner jag att min ilska bara växer. Och bubblar över.

Inlägget jag ska skriva nu kommer skrivas i brevform. Ett brev om hur det är att vara kvinna i Grekland. Om hur jag i min vardag, gång efter gång, utsätts för sexistiska påhopp.

För att klargöra några saker innan jag börjar:

NEJ alla män är inte svin och NEJ alla män beteer sig inte såhär. Brevet är riktat till de män i Grekland som utsätter mig för detta obehag och tyvärr är ni en hel del.

NEJ jag ser inte mig själv som ett offer men tycker däremot att det känns viktigt att få skriva det här. Jag ser att jag efter mer än ett år i landet har underlag till att skriva det här. Jag antar att det är därför jag tvekat så länge - jag vill inte göra ett misstag. Men jag har sedan länge förstått att detta beteende är en regel mer än ett undantag och mina blåögda försök till att se händelse efter händelse som en engångsgrej har nu fyllt kvoten för "vanlig vardag".


Hej du.

Frågeställning: HUR-TÄNKER-DU?!
Fundera på den frågan så återkommer vi till den senare.

Jag är så arg och upprörd att jag har svårt att formulera mig. Hjärtat slår i hundraåttio och andhämtnigen är ytlig. Jag är så in i helvetes jävla skitförbannad på dig! Just du som tar dig rätten att förgifta min vardag med dina uttalanden, flåsanden, blickar och inviter. Jag vill skrika, gråta och springa varje gång du kommenterar mitt utseende och min kropp. Vad får dig att tro att det är okej?!

För att bena ut det hela (jag vill ju inte att du ska känna dig påhoppad för ingenting) så kan jag förklara hur jag måste tänka och göra när jag tillexempel går till min metrostation för att ta tunnelbanan. Jag kommer förklara hur det var igår när jag promenerade dit men jag vill att du förstår att såhär är det varje dag. Inte bara påväg till metron utan vart jag än rör mig. Det var ingenting speciellt som hände igår men jag tar det som exempel så att du får en uppfattning om tid och rum.

Promenaden mellan min port och tunnelbanans underjordiska service tar mellan sju och tio minuter, beroende på hur varmt det är och därmed hur snabbt eller långamt jag går.
Ungefär hundra meter ifrån mitt hus ligger souvlakistället. Grabbarna som äger det sitter och dricker sitt morgonkaffe och de tystnar när jag går förbi. Jag hör hur de grymtar när jag har ryggen emot dem.
Uppe vid supermarketen lastar en herre ut mjölkleveransen och han stället lugnt ifrån sig kartongen när jag går förbi. Tar sig tid att få en ordentlig titt och mummlar inviter och, vad han måste tro är smickrande ord. Jag håller blicken i marken.

Nere vid kafeneon sitter morgongästerna. Jag har bestämt mig att inte korsa gatan idag vilket jag vanligtvis gör för att slippa deras lystna blickar, utan istället går jag igenom den lilla serveringen som består av tre bord. Som vanligt tystnar även de när jag går förbi. De plutar med munnarna och ber om pussar.

Jag går förbi yttligare ett kafé där männen tar god tid på sig att syna mig från topp till tå. Jag stirrar rakt fram.

Nere vid fruktståndet är det alltid värst. Där kan jag inte heller korsa gatan för att slippa obehaget utan jag måste gå igenom. Männen buffar på varandra och värdesätter sinsemellan mitt utseende och min kropp när jag passerar.

Kafé nummer tre är inget undantag utan det är samma visa där.

När jag går över gatan för att komma till metron så får jag stanna i mitten av vägen för att invänta passerande bilar. Jag väntar där tillsammans med en man i trettiofem  årsåldern.
- Sexyyyyyy..., flåsar han i mitt öra precis innan jag ska passera den andra halvan av vägen.

Jag går ner i tunnelbanan, köper biljett och går igenom spärren. I trappen möter jag en ung kille som med gester och "mmm-anden" (som när man ser en bit dessert som man är sugen på) visar att han vill...ja, vadå? Äta mig?

Detta var sisådär tio minuter av min vardag. Min morgon startar alltså såhär. Varje dag.

Nu kommer några frågor till dig och jag vill att du tänker igenom svaren noga:

Hur tror du att jag känner mig när jag får mitt utseende och min kropp betygsatt av dig och/eller dina vänner? Hur är det tänkt att det ska få mig att må? Uppskattad och vacker?
Varför känner du att du måste grymta, vissla, ge inviter när jag passerar dig? Är det någon slags kraft inom dig som inte går att motstå? Kan du överhuvudtaget kontrollera ditt vidriga sätt?

När du åker i en bil, ensam eller med dina vänner, hur tror du att jag känner mig när du ligger på tutan när du kör förbi samtidigt som du med fingrar och mun visar vad du vill göra med mig? Vad ger dig rätten att skrika ut obscena förslag till mig när det enda jag gör är att ta mig från ett ställe till ett annat? Varför stannar du sedan in ditt fordon så att jag, när jag passerar, ska höra ännu fler sexuella inviter och ännu fler kommentarer om min kropp? JAG HÖRDE DIG FÖRSTA GÅNGEN! 

Du tar ifrån mig rätten att vara jag varje gång du låter dina blickar bränna i min rygg. Jag å min sida försöker ständigt komma på sätt jag kan ändra ditt beteende på:
Om jag går som att jag bajsat på mig så kanske de inte skriker efter mig.
Om jag klär mig i heltäckande niqab så kanske det blir bättre.
Om jag inte går ut över huvudtaget (eller endast i sällskap av Giannis - för ja, att ha en man vid min sida gör skillnad. Jag är redan någons ägodel då, eller hur?) så vore det nog det absolut bästa.

Jag tar upp dessa vardagsting så att du kan rannsaka dig själv och sedan när jag ställer frågan HUR-TÄNKER-DU? så kan du säga att du inte tänkte alls. Du bara gjorde. Och du ber om ursäkt.

Eller så tycker du att det är din rätt som man att ha mig som ditt ständiga ögongodis, satt på jorden bara för att tillfredsställa dina smutsiga begär. Ja, isånna fall...









torsdag 8 augusti 2013

Personliga Jesus

Att äta middag efter elvatiden på kvällen har blivit standard. Allt blir förskjutet några timmar under sommaren på grund av värmen. Dock måste jag säga att temperaturen har sjunkit några gradantal de senaste dagarna (till min stora lycka) och jag fruktar inte längre för mitt liv när jag går till metron på morgonen.

Igår vid den här tiden gick jag ut i köket för att laga mat. Jag började diska så smått. Sedan torka av diskbänken. Tog fram sopkvasten och började sopa undan lite smulor. Gav till sist in för begäret och storstädade hela lägenheten. Middagen blev yttligare någon timme försenad.

Innan städen så gick jag och Giannis igenom herrns garderob utifall vi skulle flytta till Stockholm inom en snar framtid. Vi delade upp hans tjugoelva t-shirts i olika kategorier: jobb, piké, undertröjor och vardag.
Bland skjortorna hittade vi en vit linneskojorta a'la style Jesus. När Giannis gick ut för att jobba på kvällen så tog jag mig friheten att göra en liten installation på hans kontor.






Jag var glad som en lärka över mitt verk. Tänkte att Giannis kanske skulle bli lite smårädd vid första åsynen av långefarbrorn-mannen-Jesus och jag gnuggade förtjust händer åt min listiga plan.
Men Giannis trodde att jag bara hade hängt upp lite kläder som vanligt, som man hänger kläder i en garderob, och reaktionen blev lika med noll.
Jag däremot har vid flera tillfällen idag satt hjärtat i halsgropen då jag varje gång jag passerar kontoret trott att det stått någon mystisk person och lurat i vårt hem. Tror detta kallas karma.

onsdag 7 augusti 2013

Att hitta tid och kraft

Inläggen kommer inte flytande just nu utan jag får ofta sitta och stirra länge på dataskärmen. Låta fingrarna vila tangenterna, påbörja en mening, radera, börja om. Oftast slutar det med att jag stänger ner sidan med ett löfte till mig själv att skriva senare. Sedan kommer kvällen och jag finner ingen ro.

Jag och Giannis är i ett mellanläge som kräver is i magen.
Som jag skrev förut så behövs samtal där vi vrider och vänder på vår situation för att kunna klura ut vad vi ska göra härnäst.
Jag för min del är i ett skede i livet då jag faktiskt längtar hem till Sverige. Jag längtar till trygghet och att kunna andas ut. Jag är så otroligt trött på oron och ångesten den ekonomiska krisen för med sig här nere.
Jag älskar Grekland, kommer alltid att göra och jag vill bo här, men inte på det här sättet. Inte under de här omständigheterna och inte till vilket pris som helst.
Jag och Giannis umgås inte, det finns ingen tid till det då han måste jobba så mycket han kan. För rätt som det är kommer det ett läge som nu, då cheferna lovar heltidsjobb och Giannis i slutändan sitter med ett och ett halvt arbetspass på en vecka.

Mitt i ett av våra samtal så hör en bekant från Sverige av sig till Giannis och erbjuder honom ett deltidsjobb på en bar i centrala Stockholm. Det är ett bar-assistentjobb, fyra dagar i veckan och tre gånger lönen han har idag.
Han vill att Giannis ska komma och provjobba i slutet av augusti. Giannis ska ringa honom imorgon och då får vi veta mer.

Jag vågar inte hoppas, inte andas ut. Jag vågar bara tro att någonstans lyser ljuset och att vi tillsist kommer hitta våran väg dit.

måndag 5 augusti 2013

Kräftskiva på distans

I lördags firades min pappas födelsedag hemma i Stockholm med en kräftskiva. Jag var förberedd på mitt håll och dukade upp för mig och Giannis med familjen närvarandes på skype. 
Behöver jag ens skriva att det var helt otroligt gott?





 Desireé var på sin första kräftskiva hemma i trädgården. 


Theo vad taggad till tusen.


P.S. Giannis var måttligt imponerad av den svenska kräftätarmetoden.


fredag 2 augusti 2013

IKEA's kräftor

Idag åkte jag och Patricia till IKEA i Egaleo. Jag var nämligen på jakt efter KRÄFTOR! (Jadå, det är augusti månad även här och gamla vanor är svåra att bryta.)


 Världens ballaste bananträd stod helt plötsligt bredvid apelsin- och citronträden på väg mot varuhuset!



Kära IKEA i Athen. Varför i hela friden serverar ni endast pommes till köttbullarna? Var är den kokta potatisen? VAR?!!


 Mission completed! Nu ska de små monstrena få ligga och tina i kylen i något dygn innan jag hugger in.


 Blev så glad att jag fick tårar i ögonen. 


Lingonsylt - så vi möts igen. 

torsdag 1 augusti 2013

Problem i paradiset

Livet kan ju inte bara vara roligt och just nu är det väl lite mindre kul. Många långa samtal väntar mig och Giannis efter en diskussion igår angående framtid och, framförallt, hans jobb (hans fem olika jobb som sträcker sig från morgon till natt).
Förhoppningsvis löser sig hela faderullan på ett naffs och jag kan gå tillbaka till att vara mitt vanliga jag. Men idag tar jag en sådan där deppardag och tillåter mig själv att verkligen rulla runt i livets alla motgångar.

Någon som gjorde mig på lite bättre humör idag var vår första kund som kom in på Kulte, en man i fyrtioårs åldern:

Han frågade om några t-shirtar på herrsidan och svängde sedan som hastigast förbi damsidan. Han får syn på en av våra baddräkter som är otroligt häftig. Han tar ut den och lägger den på bordet, pratar med både mig och Napoleon för att få medhåll: den är verkligen snygg, eller hur?
Den finns bara kvar i storleken extra small. Kanske för liten för hans fru och lite för stor för hans dotter, förklarar han.
Han hänger motvilligt tillbaka baddräkten och går ut från butiken.
En halvtimme senare kommer han förbi igen. Han har då med sig resten av familjen som består av hans fru och två döttrar runt tio och fem år. Han pekar och visar den fina baddräkten men damerna är föga imponerade. Hans fru vänder på klacken efter några sekunder och dottern står kvar en stund och nekar pappans förslag till att gå in och prova.
- Den är ju jättefin, mumlar han irriterat när han skjuter barnvagnen framför sig, lunkandes efter frugan och den äldsta dottern.
Yttligare fyrtio minuter senare ser jag honom igen. Han parkerar snabbt barnvagnen utanför skyltfönstret, springer in och skriker anfått:
- Jag vill ha baddräkten!!
Det får han så gärna förklarar jag, tar betalt och lämnar över kassen till den lyriske herren.

Vem som kommer få bära denna dyrgrip vet vi inte. Jag är inte den bästa på att måtta med ögonen men jag skulle nästan helt säkert kunna säga att herrn själv skulle kunna få på sig baddräkten upp till knäna. Eller på huvudet, som en turban.


Idag åt jag två färska majskolvar. Har helt glömt bort hur himmelskt gott det kan vara tillsammans med smör och salt! Jag har med största säkerhet en halv majskolv utspridd mellan tänderna nu. Det kan vara bra att ha till fattigare tider.