söndag 14 juli 2013

Sommarprat: Theodor Kallifatides

Det är halvklart väder och drypande hett. Har just legat en timme på soffan i vardagsrummet, rakt under fläkten och lyssnat på Theodor Kallifatides Sommarprat i P1.
Utanför fönstret hörs fåglarna och grannarna om vartannat. Just nu är det tyst. Kvarteret sover.
Söndagen är en vilodag och jag väcktes av kyrkklockornas klämtande denna morgon, som alla andra söndagar.

Kallifatides lugna stämma fick mig att tänka till och känna efter. Inte bara på grund av hans röst såklart utan i synnerhet de ord som lämnade hans mun. Så pricksäkra och exakta.
Om hemlängtan och saknad och skillnaden mellan de två. Om att ha hjärtat på två ställen och om tillhörighet. Hans brytning påminner lustigt nog om min farfars.

Jag tänker på hur det var att flytta hit till Grekland för tjugo år sedan: var det lättare då? Har jag lyckats pricka in den absolut sämsta tiden att flytta från stabila Stockholm till osäkra Athina? Eller har det kanske alltid varit såhär: svårt?
Giannis och jag pratade härom dagen.
- Grekland har aldrig varit enkelt, sa han. Det kommer aldrig bli enkelt heller.

Efter fjorton månader i landet drabbas jag fortfarande vissa dagar av ett barns naivitet:
nog finns den grekiska drömmen. Det där enkla livet som avspeglas i media världen över.
Självförsörjande i form av olivlundar (utan dess hårda arbete), svala kvällar på tavernor med livemusik (utan fokus på betalningen), lugna mornar med lång frukost (utan att behöva lämna bordet för att arbeta).
Den sista punkten kan mycket väl vara mångas ofrivilliga verklighet: arbetslös kallas det.

Ibland mister jag helt vår framtidsvision. Ibalnd sugs jag ner i ett mörkt kallt hål av ångest, förtvivlan och undran. En undran om vi någonsin kommer nå vår dröm. En undran om hur lång tid det kommer ta för oss att samla ihop de pengar som krävs för att vi ska kunna starta eget.
Giannis jobbar dubbla, ibland tredubbla pass och sover i snitt varannan natt. Ibland undrar jag vilket pris vi betalar för att kunna stanna kvar i Grekland.



3 kommentarer:

  1. Förstår precis hur du känner. Jag är ju i helt motsatt situation just nu eftersom vi bor i Sverige. Och visst är det bekvämt och bra här, men jag frågar mig hela tiden om det är värt det eftersom jag bara längtar till Grekland. Det känns som jag lever på standby här och bara väntar på mitt "riktiga" liv i Grekland. Men sen vet jag inte hur mycket bättre det skulle vara där egentligen när inga pengar eller jobb finns. Man inser ju att till viss del kan pengar göra en lyckligare, frågan är bara var den gränsen går, och det är så synd att det mesta ska handla om ekonomi när man bara vill följa sitt hjärta.

    SvaraRadera
  2. Jag tror att Giannis har rätt, när han säger att Grekland alltid har varit "svårt". Man måste upp till en viss nivå av ekonomi och/eller kontakter, för att känna den trygghet, som gör att man mår bra i vardagen. Först då kan man bottna och njuta på riktigt av allt det fantastiska som landet och folket har att erbjuda. Det är märkligt det där, att Sverige har det som Grekland inte har och tvärtom. De saknade delarna tär på en var man än befinner sig. Så är det bara, att ha hjärtat i dessa två motsatser.

    SvaraRadera
  3. Det är sant. Hur vi är gör och var vi än lever så kommer vi alltid, ALLTID vara emellan två länder. Vi kommer alltid sakna det land vi inte är i och vi kommer alltid glorifiera "gräset på andra sidan".

    Tack för era ord! De behövs!

    Johanna

    SvaraRadera

Tack för att du läser och skriver några ord!