onsdag 31 juli 2013

04.43.36 - Ut mot Vari och vidare

Idag skulle jag åka och träffa en familj som önskar sig en nanny till sin tiomånaders son. Idag skulle, med andra ord, bli en bra dag. Så blev det inte.

Paret bor i Vari som är en förort till Athina och ligger ganska långt ut (med tanke på att jag bor i Nea Smyrni).
Mamman, som jag hade kontakt med, visste inte vad deras busstation hette utan bad mig så snällt att hålla utkik efter en Everest efter att jag kommit ut på stora vägen. Då skulle jag nämligen plinga och gå av. Sen var det bara nästa gata till höger och voilá, framme!
Hon beklagade att hon varken visste namnet på stationen, bussen som gick dit och att hon inte kunde hämta mig vid hållplatsen för att visa vägen.
Hon gav mig sin adress och jag hittade två olika bussar: 116 och 120.

Jag startade min timer när jag lämnade min port. Det är ju lika bra att ha koll på hur lång tid det här egentligen tar, tänkte jag.
Går till min tramstation och missar just mitt tåg. Biljettautomaten äter upp alla mina småmynt utan att leverera en biljett, så jag tvingas gå och köpa en kaffe för att växla in min lite större valör.
Väntetiden tills nästa tåg kommer är tjugo minuter. Apotekets termometer visar fyrtioen grader i den sällsynta skuggan.
Jag ger bort mitt kex som jag fick till kaffet till en liten pojke och får en tändare av dennes pappa som tack.

Åker med tramen till slutstationen - Asklepieio Voulas. Mår illa hela vägen och låter isen smälta i min orörda frappé. Viftar som besatt med solfjädern och torkar svetten ur pannan med en liten servett.
Vinkar in min buss, nummer 120 - mot Vari, och hoppar på. Vågar knappt blinka med rädsla för att missa detta Everest som är min enda ledstjärna.
Det går trettio minuter och det går fyrtio.
Husen blir glesare och färre. Olivfält börjar ta vid och det blir längre och längre mellan stationerna.
Femtiofem minuter.
Tillsist ser jag det! Den röda hemkära skylten som betyder blaskigt kaffe och gårdagens smörgås. Just nu betyder den ingenting annat än att jag ska hoppa av. Jag gör så.

Är mitt ute i ingenstans. Frågar i kiosken efter gatan jag ska till - hon vet inte. Ringer till familjen och säger att jag står vid Sklavenitis supermarket, frågar efter direktioner. Det tar inte lång tid att förstå att jag är fel. Att jag, som hon säger: har hoppat av vid fel Everest.
- Men det fanns ju bara den här, förklarar jag och tar skydd under ett träd från solen. Jag försöker beskriva vad jag ser runt omkring mig och mamman försöker förstå var jag har hamnat.
- Jag ser en väg, den heter XXX. Jag ser en fruktaffär. Här har de en staty. Ja, och en Everest då...
- Är du i Vari? frågar mamman för tiotusende gången och jag svarar återigen att jag inte har en jävla aning om var jag är (ursäkta mig: inte en jävla aning, frun). Jag är långt hemmifrån och jag är svettig, det är vad jag är.

Tillsist hittar hon mitt tillhåll på sin GPS. Jag är fyra kilometer från hennes hem. Jag ser bussen komma och hoppar på, säger att vi får ta det här en annan dag.
Åker till Voula, tramen tillbaka till Baknana station, trötta steg hemåt. Nyckeln i låset och stoppknappen på timern: fyra timmar, fyrtiotre minuter och trettiosex sekunder.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du läser och skriver några ord!