onsdag 31 juli 2013

04.43.36 - Ut mot Vari och vidare

Idag skulle jag åka och träffa en familj som önskar sig en nanny till sin tiomånaders son. Idag skulle, med andra ord, bli en bra dag. Så blev det inte.

Paret bor i Vari som är en förort till Athina och ligger ganska långt ut (med tanke på att jag bor i Nea Smyrni).
Mamman, som jag hade kontakt med, visste inte vad deras busstation hette utan bad mig så snällt att hålla utkik efter en Everest efter att jag kommit ut på stora vägen. Då skulle jag nämligen plinga och gå av. Sen var det bara nästa gata till höger och voilá, framme!
Hon beklagade att hon varken visste namnet på stationen, bussen som gick dit och att hon inte kunde hämta mig vid hållplatsen för att visa vägen.
Hon gav mig sin adress och jag hittade två olika bussar: 116 och 120.

Jag startade min timer när jag lämnade min port. Det är ju lika bra att ha koll på hur lång tid det här egentligen tar, tänkte jag.
Går till min tramstation och missar just mitt tåg. Biljettautomaten äter upp alla mina småmynt utan att leverera en biljett, så jag tvingas gå och köpa en kaffe för att växla in min lite större valör.
Väntetiden tills nästa tåg kommer är tjugo minuter. Apotekets termometer visar fyrtioen grader i den sällsynta skuggan.
Jag ger bort mitt kex som jag fick till kaffet till en liten pojke och får en tändare av dennes pappa som tack.

Åker med tramen till slutstationen - Asklepieio Voulas. Mår illa hela vägen och låter isen smälta i min orörda frappé. Viftar som besatt med solfjädern och torkar svetten ur pannan med en liten servett.
Vinkar in min buss, nummer 120 - mot Vari, och hoppar på. Vågar knappt blinka med rädsla för att missa detta Everest som är min enda ledstjärna.
Det går trettio minuter och det går fyrtio.
Husen blir glesare och färre. Olivfält börjar ta vid och det blir längre och längre mellan stationerna.
Femtiofem minuter.
Tillsist ser jag det! Den röda hemkära skylten som betyder blaskigt kaffe och gårdagens smörgås. Just nu betyder den ingenting annat än att jag ska hoppa av. Jag gör så.

Är mitt ute i ingenstans. Frågar i kiosken efter gatan jag ska till - hon vet inte. Ringer till familjen och säger att jag står vid Sklavenitis supermarket, frågar efter direktioner. Det tar inte lång tid att förstå att jag är fel. Att jag, som hon säger: har hoppat av vid fel Everest.
- Men det fanns ju bara den här, förklarar jag och tar skydd under ett träd från solen. Jag försöker beskriva vad jag ser runt omkring mig och mamman försöker förstå var jag har hamnat.
- Jag ser en väg, den heter XXX. Jag ser en fruktaffär. Här har de en staty. Ja, och en Everest då...
- Är du i Vari? frågar mamman för tiotusende gången och jag svarar återigen att jag inte har en jävla aning om var jag är (ursäkta mig: inte en jävla aning, frun). Jag är långt hemmifrån och jag är svettig, det är vad jag är.

Tillsist hittar hon mitt tillhåll på sin GPS. Jag är fyra kilometer från hennes hem. Jag ser bussen komma och hoppar på, säger att vi får ta det här en annan dag.
Åker till Voula, tramen tillbaka till Baknana station, trötta steg hemåt. Nyckeln i låset och stoppknappen på timern: fyra timmar, fyrtiotre minuter och trettiosex sekunder.




måndag 29 juli 2013

Η θάλασσα και καρδιά μου

Idag var jag på stranden med mama Dora. Det var väldigt mycket folk om man jämför med våra turer i början av juni, men om jag tänker på somrarna på Öland och stränderna där så kändes den här folkmassan näst intill gles.

Det är så extremt lyxigt att kunna åka iväg med Dora såhär. Hon är så fin och vi har det trevligt tillsammans, även fast jag får kämpa på med min lilla grekiska och hon med sin lilla engelska. Förresten är det nog mycket pågrund av att hon nästan bara pratat grekiska med mig som jag utvecklats så mycket språkmässigt den senaste tiden. Så även fast jag ibland känner mig som en jubelidiot så vet jag att det är precis den här typen av "språklektioner" som jag behöver.






Under eftermiddagen skjutsade Giannis mig till kardiologen för att kika upp den där lilla avvikelsen på hjärtat. Vad det än nu var som var där förut så var det inte där längre och hjärtat såg kärnfriskt ut. Även blodtrycket hade höjts till en normal nivå och han sa att jag kunde gå tillbaka till en kariolog om sisådär trettio fyrtio år.
Dock sa han någonting annat som fick mig att känna ett sting av sorg och en otrolig vördnad inför läkaren som satt framför mig:
- Johanna. Du borde åka hem till Stockholm oftare, i alla fall var tredje månad. Du behöver inte vara borta länge, bara några dagar för att vara med din familj. Det gör gott för din hälsa.



söndag 28 juli 2013

Tomat eller citron?


Som ni vet satte jag tomat- och citronfrön för inte så länge sedan. Ena halvan av krukan med tomat, andra halvan med citron. Min lilla glasspinne som agerade skylt i krukan hittades flera gånger på golvet (jag misstänker en viss katt) och jag har nu ingen aning om vad som växer var.
På ena sidan har iallafall dessa små vänner vuxit sig starka och jag är spänd på att se vad det visar sig vara. 


fredag 26 juli 2013

Ett zoo av småkryp

Jag ryser i hela kroppen.

Inatt vaknade jag av att Ammos gav ifrån sig ett sådant där märkligt läte. Ett sådant han bara ger ifrån sig när han är på jakt, och det var precis det han var. Jag hinner tända lampan precis i tid för att se hur en kackerlacka springer in under mitt lakan.
Upp fort som attan. Ammos skruvar sig bland lakanen och har otroligt roligt på både min och kackerlackans bekostnad. Jag känner mig mest trött, klockan är runt tvåtiden.
Katten dödar inkräktaren och lägger den stolt ramför mina fötter i väntan på beröm. Jag sopade ut liket på innergården, bytte lakan och somnade om.

Imorse hittade jag en liten ödla i diskhon. Eftersom att jag är ganska harig när det kommer till att röra små levande ting (ju mindre desto värre) så skrev jag helt enkelt ett sms till Giannis att han fick hjälpa ödlan ut från köket.
När jag kom hem var den kvar. Jag sträcker darrande ner handen för att ta upp den lilla och frisätta den, men då pyser den ner i avloppsröret och jag har inte sett den efter det.

Sedan påbörjades kvällen och ett stort flygfä (typ bålgeting) brummade in i rummet. Efter att ha hyperventilerat en stund så tog jag min badtoffla och dödade den också.

Jag vet inte vad som är värst med det här: Att jag har ett mindre zoo av småkryp i mitt hem eller att jag så kallblodigt dödar dem en efter en? Jag kan inte, min ålder till trots, låta bli att tänka som jag gjorde redan som liten:
"Tänk om den har familj och barn? Har jag dödat någons mamma eller pappa nu?"

Imorgon ska Giannis åka till Piraeus och köpa ett superstarkt medel som vi ska spraya runt i lägenheten.
Speciellt kackerlackorna har varit fruktansvärt jobbiga då de landar mitt i sängen, mitt i natten. Har haft omkring fem sådana besök de senaste veckorna.


Tur att man har en tiger som vakar över en under trötta timmar. Han är rar vår lilla kisse men han väljer de mest märkliga positionerna när han ska vila.






torsdag 25 juli 2013

Vi svettas ikapp

Hittills har juli månad varit hanterbar. Självklart har det varit hett men inte som idag. Idag var det så pass varmt att jag (och alla andra stackare) undvek att gå i solen.
Solglasögonen glider ständigt ner från näsroten till nästippen eftersom det är så svettigt. Man får duscha tre gånger per dag och byta kläder ungefär lika ofta.

Jag jobbar på i affären och njuter av dess A/C. Sommar-rean är redan igång eftersom grekerna lämnar Athen under augusti för att ha semester.

Har känt mig både snurrig och illamående på sistone och därför ringde jag idag mama Dora som fick boka en läkartid åt mig.
Det var ju nämligen så att efter mitt förra läkarbesök (som jag trodde gick strålande) så fick jag veta att de hade hittat en såkallad avvikelse på mitt hjärta samt att mitt blodtryck var rekordlågt.
Giannis fick panik och trodde att jag skulle dö på dirren. Jag själv tog det hela med en nypa salt fram tills nyligen då jag nu för tiden har en ständig känsla av att jag ska svimma, säkerligen till följ av det låga blodtrycket.
Vore ju skönt att kika upp det där med hjärtat också, för att vara på den säkra sidan.
Hur som. Jag inväntar svar från Dora. Förhoppningvis hinner jag gå till doktorn innan han går på semester.

Ikväll lyssnar jag på min kompis Panagiotis första youtube-cover som han spelat in i sitt badrum. Hade ingen aning om att han hade en sån fantastisk stämma.
Klicka på den lilla videon så får ni höra herr Prassinos sjunga iklädd flipflops.



måndag 22 juli 2013

Bilder från Kastella

Idag hängde jag i Kastella med Lenka. Är fortfarande stormförtjust i området trots att det ligger ganska avigt till.


 Den "lilla backen" från Piraeus upp mot Kastella.


 Fyra små kattungar hängde på innegården. Den här svarta ville ha koll på allt som hände omkring.




Vy från balkongen.

 Utsikten från teatern.


Dagen avslutades i Palaio Faliro med någon timme av strand och eftermiddagssol. 

söndag 21 juli 2013

Tonfiskröra med äpple

Igår fick jag ett enormt sug efter den bästa (och enklaste) tonfiskröran någonsin.
Jag gick till supermarketen och inhandlade ingredienserna, tillagade, åt och tänkte: jag måste verkligen dela med mig av det här!
Sagt och gjort: här kommer min mosters recept på tonfiskröra med äpple.

Mosters Tonfiskröra

En burk tonfisk
En burk créme fraiche
1-2 gröna, syrliga äpplen
1 rödlök
Sambal oelek eller Sweet chili sås
Salt och peppar


1. Häll ut tonfisken och créme fraichen i en skål.
2. Hacka rödlök och äpplen - lägg i skålen.
3. Ta en klick sambal eller sweet chili och rör ner. Addera salt och peppar.
4. Rör om. Ät. Njut!

Kan serveras med pasta eller grönsallad eller bara med en bit bröd.

Tips!
Röror som får stå till sig i kylen i några timmar/något dygn blir oftast ännu godare!



Inget nannyjobb

Mötet hos familjen som behövde en nanny till sin son gick egentligen superbra.
Jag stannade där i två timmar och bara hade det trevligt. Dock bestämde sig paret för att ta en annan sökande som bor närmare.
Det är ju nämligen så att här i Athen, med strejker och allt, så kan tåg och bussar ofta vara inställda. Det komplicerar såklart det hela då jag skulle ha sisiådär en timmes resväg till deras hem.
Men Fani och Tobias, som paret heter, var så otroligt fina. De sa att de fullkomligt älskade mig och att de önskade att situationen såg annorlunda ut och att jag verkligen var underbar (många långa och fina ord).

Själv känner jag såklart att det hade varit toppen att få ett jobb som innebär att få ta hand om en pojke så fin som deras son och vara omkring människor så underbara som Fani och Tobias. Men jag förstår dem. Verkligen. De letade efter någon för ett lååååångt jobbförhållande (två-tre år) och de förstod nog att jag inte kunde planera så långt fram.
De var även väldigt ivriga på att få hjälpa mig att hitta någonting annat, och de lovade att kika med sina vänner inom vården.

Imorgon är jag ledig och ska åka hem till Lenka i Kastella för att se hur hon bor.



lördag 20 juli 2013

Klassträff för två

Igår mötte jag upp Lenka som jag lärde känna när vi pluggade grekiska tillsammans i Piraeus i höstas.
Lenka kommer från Tjeckoslovakien och har liksom jag bott i Grekland sedan förra våren. Hon träffade sin pojkvän innan hon flyttade hit och de hade, likt mig och Giannis, ett distansförhållande innan Lenka bestämde sig för att styra kosan mot Athen..
Vi pratade kulturkrockar, språk och hemlängtan och hon berättade att hon sedan två månader tillbaka är anställd på ett souvlakiställe som ägs av en underbar familj i Kallithea.
Det var så mysigt att få träffas igen och jag fick höra att det bara är Lenka kvar i vår gamla klass, alla andra har slutat.
I övrigt bor den här lyckosten i ett av mina favoritområden - Kastella.

Vi tog en kaffe på en liten bar nära hUge och efter det tog vi en promenad. Vi lät fötterna föra oss mot Anafiotika och Akropolis. Där fick vi en fin-fin vy över vårt underbara Athina.










torsdag 18 juli 2013

Massage i Panormou

Efter jobbet och innan jag fick vandra runt halva Syntagma så åkte jag till Panormou för att få en massage av underbara Eleni.
Eleni hittade jag på en av Facebookgrupperna för oss utlänningar i Athen när jag efterlyste en massageterapeut som kunde knåda ut min stressade lekamen.

Eleni tar 60 euro för att komma hem till dig och massera. Åker du hem till henne kostar det bara 30, så det gjorde jag. Nu känner jag mig lugn och avslappnad i både kropp och själ. 


 Efokas@shaw.ca

Juste!
För er som undrar hur det går med jobbvalet så kan jag meddela att jag ska hem till nannyfamiljen på söndag för att prata. Förhoppningsvis vet jag mer efter det!


Och tack, tack, tack för alla kommentarer, reflektioner och funderingar angående min situation här nere! Jag uppskattar det något oerhört!
PUSS!






Avstängd tills vidare

"Stationerna Syntagma och Evangelismos kommer vara stängda tillsvidare av säkerhetsskäl".
Så stod det imorse på en lapp när jag traskade ner till tunnelbanan.

Det blev lite krångligt att ta sig till jobbet eftersom att jag istället för att bara åka raka spåret till Syntagma (tre stationer) behövde jag ta en liten omväg till Omonia och därifrån byta till metro mot Monastiraki.
Tramen går inte heller hela vägen vilket jag fick erfara på hemvägen.


 Det blir ganska mycket folk vid Monastiraki när alla måste byta tåglinje.




 Tomt på Syntagmatorget när metron inte går.


Kan i och för sig ha att göra med den avspärrning som gällde hela Syntagmaområdet. Tejp och poliser och militärbussar som blockerar vägen. Ännu en strejk. Jag vet inte ens vad det handlar om.



onsdag 17 juli 2013

Frisörbesök i Voulas

Idag åkte jag drygt tjugo stationer med tramen för att ta mig till Voulas och min nya hårfrisörska Alex.
Det är andra gången på en vecka som jag är i området omkring Voulas. Förra fredagen var jag där och tog en drink med Patricia, Diana och Magdalena, alla tre svenskor. Det glömde jag berätta för er, men det var hur som helst väldigt trevligt!

Alex pojkvän hämtade mig vid tramstationen och körde mig sedan till deras hem. Alex är född, uppvuxen och utbildad i London och gjorde fem år av sin frisörträning hos Toni&Guy.
Jag blev iallafall väldigt nöjd med klippningen även fast jag i början kände ett sting av ånger.

Ett av de få ställena i mitt område där det växer gräs är stationen vid tramen.



 Slutresultat: lite kortare med en lugg på sniskan.


Boktips: Har just avslutat "En tid för mirakel" av Karen Thompson Walker. En berättelse om en tolvårings stora och små problem.
Jorden saktar in och dagarna blir längre och längre. Nätterna blir ljusa och dagarna nattsvarta.
Mest oro känner dock Julia för de sedvanliga ungdomsproblemen. Vänner som lämnar och obesvarad kärlek. Föräldrarnas ansträngda äktenskap och den där känslan av att inte passa in.
En fantastisk bok med mycket hjärta och intressant story!

Solfjäder, körsbär och seriernas serie

Nyinköpt solfjäder från en av souvenirbutikerna nedanför Akropolis. Den har det viftats vilt med under dagen och kvällen.
I övrigt mumsar jag på körsbär och tittar på säsong fem av Californication.





måndag 15 juli 2013

Det trodde jag aldrig

Har blivit erbjuden ännu ett jobb. Ett jobb som nanny åt en svensk-grekisk familj. Anställningen är på heltid, fem dagar i veckan med fast månadslön. Lönen är låg i svenska mått men helt okej i grekiska.

Tankarna går såhär ungefär:

Jag började just det här butiksjobbet och jag trivs verkligen jättebra. Min chef har sagt att om han expanderar och har råd så skulle han vilja ha mig på heltid. Jag tjänar idag 80 euro i veckan, deltid.
Jag känner mig...taskig. Det känns fult att säga upp sig efter såhär kort tid när man fått chansen att arbeta i ett land i kris. Han har verkligen gett mig en chans, mitt språkhinder till trots, och jag känner mig otacksam.

Dock vet jag ju att man måste tänka på sig själv också. Dessa 600 euro i månaden (som nannyjobbet erbjuder) skulle faktiskt göra en skillnad för mig och Giannis. Det skulle göra en hel del väldigt mycket lättare, lyfta en och annan sten från våra axlar.
Men tänk om min chef expanderar då? Tänk om det går superbra för affären? Tänk om mina nya arbetsgivare bestämmer sig mitt i barnsittandet att de inte vill ha mig? Då står jag där med skägget i brevlådan.
Allt jag kan göra då är att städa upp i det blå skåpet efter att olyckan varit framme.



Tankar, funderingar och råd är välkomna. 
Ni, mina underbara läsare, är så otroligt visa!

söndag 14 juli 2013

Sommarprat: Theodor Kallifatides

Det är halvklart väder och drypande hett. Har just legat en timme på soffan i vardagsrummet, rakt under fläkten och lyssnat på Theodor Kallifatides Sommarprat i P1.
Utanför fönstret hörs fåglarna och grannarna om vartannat. Just nu är det tyst. Kvarteret sover.
Söndagen är en vilodag och jag väcktes av kyrkklockornas klämtande denna morgon, som alla andra söndagar.

Kallifatides lugna stämma fick mig att tänka till och känna efter. Inte bara på grund av hans röst såklart utan i synnerhet de ord som lämnade hans mun. Så pricksäkra och exakta.
Om hemlängtan och saknad och skillnaden mellan de två. Om att ha hjärtat på två ställen och om tillhörighet. Hans brytning påminner lustigt nog om min farfars.

Jag tänker på hur det var att flytta hit till Grekland för tjugo år sedan: var det lättare då? Har jag lyckats pricka in den absolut sämsta tiden att flytta från stabila Stockholm till osäkra Athina? Eller har det kanske alltid varit såhär: svårt?
Giannis och jag pratade härom dagen.
- Grekland har aldrig varit enkelt, sa han. Det kommer aldrig bli enkelt heller.

Efter fjorton månader i landet drabbas jag fortfarande vissa dagar av ett barns naivitet:
nog finns den grekiska drömmen. Det där enkla livet som avspeglas i media världen över.
Självförsörjande i form av olivlundar (utan dess hårda arbete), svala kvällar på tavernor med livemusik (utan fokus på betalningen), lugna mornar med lång frukost (utan att behöva lämna bordet för att arbeta).
Den sista punkten kan mycket väl vara mångas ofrivilliga verklighet: arbetslös kallas det.

Ibland mister jag helt vår framtidsvision. Ibalnd sugs jag ner i ett mörkt kallt hål av ångest, förtvivlan och undran. En undran om vi någonsin kommer nå vår dröm. En undran om hur lång tid det kommer ta för oss att samla ihop de pengar som krävs för att vi ska kunna starta eget.
Giannis jobbar dubbla, ibland tredubbla pass och sover i snitt varannan natt. Ibland undrar jag vilket pris vi betalar för att kunna stanna kvar i Grekland.



lördag 13 juli 2013

Hetta och halsont

Drypande av svett vaknade jag med en timmes mellanrum under hela natten. Välkommen till ett hem utan A/C i Grekland!

Det var faktiskt hemskt. Hettan alltså. Svetten rinner från nacken och ner på ryggen. Under armarna och i knävecken. Överallt känner jag pärlor av kroppsvätska samlas, allt på grund av att det enda vi har i detta värmebörljande hem är takfläktar.
Jag sitter i detta nu, skrivandes på laptopen visserligen men utöver det NOLL fysisk aktivitet, och svetten bara rinner. Usch.

Nog om detta nu. Ni har förstått att det är varmt och att jag svettas och att jag sover dåligt på grund av just detta.
Jobbet går fortsättningsvis bra. Jag trivs som fisken i vattnet i den lilla parfymdoftande klädbutiken. Jag och det grekiska datorprogrammet kommer också bra överens.

När jag vaknade imorse dock (efter den hemska värmenatten) så känner jag hur ont jag har i halsen och hur täppt jag är i näsan. Giannis har samma problem och vi kommer fram till att den konstanta strömmen av luft från takfläkten har gjort oss aningens förkylda. Väldigt tråkigt måste jag säga. Och drygt. Och aningens paradoxalt.

Lite från Kulte:





Idag kopplade vi in de sista sladdarna till takfläkten i vardagsrummet. Fläkten köptes in förra året i maj men blev inte installerad förrens idag. Fy farao, vad sega vi är...
Men hur som: den är uppe, den fläktar och den har fjärrkontroll! Väldigt fancy.

torsdag 11 juli 2013

Ny rutin och nya gröningar

Imorse vaknade jag 08:45. Klädde mig, sminkade mig och gav mig av mot jobbet. (Vad skönt det känns att kunna skriva så - jobbet!)
Var utanför butiken tio minuter innan avsatt tid. Fick låna en pall att sitta på av paret som har väskaffären bredvid.

Dagen förflöt sedan genom att gå igenom rutiner och det helvetiska grekiska datorprogrammet. Träffade ett par från Danmark som var väldigt trevliga och som var ute på en tre månaders Europa-trip. Lyx!

Efter avslutat pass gick jag ner mot Monastiraki för att kika på en lokal som en vän till oss hyrt för att starta en andra bar. Han driver idag den underbart häftiga baren MG tilllsammans med en kompis. 


 Morgonkaffe från Everest. Det smakade fruktansvärt.


 När jag kom hem såg jag till min stora förtjusning det här: det har pluppat upp små gröna kompisar i mina krukor! Spänningen är olidlig!



Första dagslönen. 


Stolt men nynnandes på Abba's "Money, money, money". 

onsdag 10 juli 2013

Jobbet är mitt!

JAAAAAA! Jag fick jobbet!!!

Ååååh, jag är så glad, tacksam, lättad, överväldigad, smickrad.

Imorgon börjar jag mitt nya arbete i den franskinspirerade klädboutiquen Kulte Athens.
Anställningen gäller sisådär  fyra dagar i veckan á fyra timmar per arbetsdag. Betalningen ligger på fem euro i timmen vilket räknas som bra betalt här i Grekland just nu. (Jag känner servitriser som jobbar natt för mindre än fyra euro i timmen..)

Jag fick tipset om jobbet genom en vän som är kompis med butiksägaren. Han skickade mig all info på Facebook och på så sätt kontaktade jag butiken och fick gå på intervju.

Nu väntar intensivträning i det grekiska datorsystemet som butiken använder. 

Det här är vad jag kallar flyt!

tisdag 9 juli 2013

Arbetsintervju

Igår vad det tungt för mig. Även om jag i all hast hann träffa familjen för en sista lunch idag så var det gårdagskvällen som bjöd på den ordentligt känslomässiga orkan som kan uttydas i det förra inlägget.

Idag har jag varit på en arbetsintervju. Ja, ni läste rätt.
Intevjun gällde en anställning som deltidsanställd på en klädesbutik som ligger i centrala Athina.
Mötet kändes bra och om några dagar får jag veta hur det gick.
Hur än beskedet blir så känns det helt fantastiskt att ens ha fått gå på en arbetsintevju. En otroligt skön känsla som inger lite hopp.

Nu håller vi tummar och tår!

När alla har åkt

Åh. Gud.
Jag har så ont i hjärtat just nu.

När Linnea, min femåriga lillasyster, tittar på mig med stora ögon och frågar när jag kommer hem, då går jag sönder. När hon säger att hon aldrig vill vara ifrån mig och att jag är den bästa hon har.

När Daniel, min åttaåriga lillebror, som till skillnad mot Linnea inte strör kärleksförklaringar omkring sig säger att han älskar mig. Tre enkla ord: jag älskar dig. Då skakar hela jag.

Mamma som kramar mig. Luktar sådär som bara mamma gör. Håller om mig och säger att hon är stolt över mig. Att det kommer att ordna sig med allting.
Pappa. Säger att han vill stanna hos mig. Ögon som kantas av tårar och ett leende för att hålla mig lugn.

Jag känner mig ihålig. Ödsligt tom och ensam.

lördag 6 juli 2013

Sätter frön

Blomster har blivit min nya terapi. När jag känner mig såhär stressad över framtid och ekonomi och livsbeslut så har jag märkt att dessa små gröningar har en otroligt lugnande effekt på mig.

Idag satte jag tomat- och citronkärnor från våra egna frukter. Köpte även två påsar blommor av okänd sort och petade ner dem i krukorna. Tror egentligen inte att jag bryr mig så mycket om det växer någonting - känns mest väldigt skönt att pyssla med.

Läste ett inlägg om hur jag skulle göra när jag vill sätta egna frön. Där fanns mycket info om just tomater.






fredag 5 juli 2013

Ibsen på tyska med grekisk text

Igår var jag på teater och såg en pjäs som heter "The enemy of the people".
Föreställningen var en modernisering av den norska författaren Henrik Ibsen's originalmanus "En Folkefiende" som skrevs år 1882.
Uppsättningen spelades på Peiraios 260 som är ett nedlagt industriområde, numera tillhåll för den kultuella scenen.

Det spännande, (och för mig något förvirrande) med den här pjäsen var att den spelades på tyska med grekisk textning. I drygt två och en halv timme så försökte jag plocka upp de ord som jag på något sätt kunde koppla till svenskan samtidigt som läste jag de grekiska övertexterna.

Skådespelarna var fantastika men pjäsen var lite väl lång. I mitten var det något form av mellanspel, som ingick i föreställningen, då publiken fick säga vad de tyckte om det tal som hållits i pjäsen angående ekonomi och kris.
När en grekisk äldre herre ställde sig upp och skrek att de tyska skådespelarna skulle ge tillbaka pengarna de är skyldiga sedan andra världskriget så kände jag mig väldigt generad. Många ställde sig upp och försökte gå men blev stannade av värdarna och kort efter så startade pjäsen igen.

Musiken och de musikaliska inslagen får av mig högsta poäng, likaså scenografin.
I övrigt kan jag inte recensera en pjäs som jag inte förstod fullt ut. Språkbärriären är liksom ivägen.




torsdag 4 juli 2013

Kompenserar med nya blomster

Skaffade nya gröna vänner igår.




Det här är någon form av krydda som smakar socker. Giannis sover för tillfället så jag kan inte fråga honom vad den heter... Hur som står den nu parkerad bredvid tomaten.