onsdag 27 februari 2013

Julia & Nina

Nu när vi ändå vandrar ungdomens gata ner så ska jag presentera två av mina bästa vänner:



Julia & Nina

Vi har känt varandra sedan sexårsverksamheten Gluggen slog upp sina dörrar för våra nyfikna barna-ansikten. Vänskap som denna växer inte på träd.
En mysig fika med mycket skratt avnjöts denna eftermiddag på stammisstället Bagel Deli.

...och så var det den andra sidan

Jo, jag drack och rökte och skolkade och bråkade under mina tonår. Men sen fanns också den där andra sidan av mig. En annan Johanna. Hon som bara älskade hästar och som inget hellre ville än att skriva en egen bok (båda dessa stämmer forfarande idag).

När jag grävde lite längre in bland mina saker i källaren så hittade jag en tecken på att hon fanns där hon med, sida vid sida med mitt destruktiva jag.

Denna skönhet till skrivmaskin inhandlade jag på en loppmarknad i Småland när jag var elva. På den skrevs många berättelser, sagor och dikter.





Tonårsångest

Tiden går. Känner mig som en gammal tant när jag skriver så men det är dagens sanning.
För tio år sedan var jag fjorton, skulle fylla femton. Jag gick vårterminen i Stadshagsskolan och längtade till sommarlovet.
Jag drack alkohol (alldeles för mycket och ofta), jag rökte (samma sak där) och jag hade stora och många kärleksproblem. Men trots den ångest som tonåren innebar så vill jag ändå minnas att jag också haft mycket roliga stunder. Man får förlåta sig själv för de val man gjorde. Det hör ju liksom till att göra felbedömningar, gång på gång på gång. Och hade jag inte gått igenom all den skit jag tvingades gå igen så hade jag nog inte tagit så kloka beslut som jag gör idag.

Igår hittade jag dagböcker, foton och prylar från mina tonår nere i källaren.


 PpP. Mitt och mina tjejers gäng. Det var VI.

 Bakom stängda lådflärpar finns allt.

 Ett kollage som jag gjorde år 2004 (redan då kändes året som gått som "gamla tider")

 Tack för alla underbara foton!

Kollage nummer två. Hint: blont hår hade bytts ut mot svart.

måndag 25 februari 2013

Marthinas laxbiffar med limeyoghurt

Superenkla laxbiffar (ca 4 stycken)

400 g lax
1 ägg
Salt, peppar och olivolja

1.
Dela laxen i mindre bitar och mixa sedan med stavmixer
2. Rör i ett ägg (det hjälper biffarna att hålla ihop)
3. Krydda efter smak, tillsätt en skvätt olivolja
4. Platta ut till lagom stora biffar och stek på medelhög värme tills biffarna fått färg


Till limeyoghurten behövs grekisk yoghurt, limesaft och limeskal. Salt och vitpeppar efter behag.
Detta blandas tillsammans tills smaken är i lagom balans mellan mild och sur.

Biffarna och såsen serveras till fördel med en god sallad! 






Natalie

Efter den grekiska shoppingen åkte jag till Bredäng och till Natalie. Det var supermysigt att träffa henne igen! Det var, precis som med många andra, allt för länge sedan.
Vi drack té ur stora, stora muggar och åt ett helt paket gifflar. Vi pratade om tiderna i kollektivet, när jag, Natalie och Elin bodde tillsammans. Vi pratade om relationer och om städning. Och om katthår.

Vi gick på promenad längst med Mälaren mot Sätra.
- I know my hood, skröt Natalie precis innan vi lämnade lägenheten.
En timme senare tittade hon sig förvirrat omkring bland all snö och skog.
- Vi ska....ditåt. Tror jag...
Förvirrade och med blixthalka på stigarna lyckades vi tillsist komma fram till Sätra centrum. Där stannade vi till på apoteket och jag köpte en megadyr ansiktstvätt.
Sedan puss och kram och tunnelbanan tillbaka till Bandhagen.


 Två katter har Natalie och hennes fästmö Ori. Den svarta heter Sanchez...
 ...och den vita heter Isis.
 Mälaren är frusen.

 Finaste fru Natalie.
En fantastisk vårdag med droppande hustak och fågelkvitter. Fast på bilden ser det mer ut som en typiskt vinterdag. Men stod man i solen var det absolut några plusgrader.

Grekiskt Livs i Vårberg

I söderförorten Vårberg finns ett grekiskt livs. Där var jag idag och köpte fakes, fasolia, feta och tomatsås. En mysig liten affär med ett helt okej utbud för en "hemsjuk" svenska.
I Vårberg ligger också den Grekiska Föreningens lokaler. Dit har jag planerat att gå när Giannis kommit hit.

Som det står på skylten så har affären en egen hemsida.


söndag 24 februari 2013

Borta bra men hemma bäst

Men var är hemma egentligen? 

Sån't sitter jag och tänker på en kväll som denna. Jag sitter och funderar över vad ordet hem egentligen innebär. Om det är en plats eller en känsla. Om det kan ringas in till ett land eller ens en stad.
Jag tänker också på skillnaden mellan var man kommer ifrån och vad som är hemma.
Giannis hemstad är Athen, men om man frågar honom så kommer han från Ikaria. Och var eller vad hans hem är? Tja, det vet jag inte riktigt, men jag skulle säga båda ställena.

För mig tror jag att ordet hem är en känsla. Lite som "hemmet är där hjärtat är". Som om människorna omkring mig, de som äger mitt hjärta, blir mitt hem.

Jag känner mig såklart hemma i Stockholm. Född och uppvuxen, till mesta del. Jag känner mig också väldigt hemma på Ön och i Athen.
Nu när jag är i Sverige så refererar jag till Grekland som hemma, och när jag är i Grekland så gör jag tvärtom. Hemma i Grekland och hemma i Sverige - ett stort gap med både kulturella och sociala skillnader för att inte tala om de ekonomiska. Men istället för att få den där obehagliga klumpen i magen då det känns som om jag tappar fotfästet så försöker jag se det som en lyx. Vad otroligt lyxigt, fint, underbart, kul och spännande att jag kan känna mig hemma i mer än ett land.
 vill jag se det, så då gör jag helt enkelt det!

Ett av mina sommarhem på Ön sommaren 2012.

Jinx

Mitt inlägg igår om lugnt mys och Anki och Pytte på iPaden föll i bitar några minuter senare.
Ellen vaknade. Hon var ledsen och brännhet. Tog tempen och ja, hon hade feber. Under kvällen eskalerade hennes sjukdom trots en alvedon och jag kunde inte lägga ifrån mig henne en minut. Stackars Majken blev helt åtsidosatt.
Tillsist somnade Ellen i min famn men vaknade med jämna mellanrum för att gråta och tappa nappen. Jag tyckte då så synd om lilla Majken som inte fick någon uppmärksamhet och om Ellen som inte kunde slappna av att jag ringde till moster och bad henne komma hem. Jag stannade sedan under största delen av kvällen för att underlätta.
Så går det när man skryter om sitt härliga arbete...

lördag 23 februari 2013

Anki och Pytte

Här sitter jag och Majken och tittar på Anki och Pytte. Lillasyster Ellen sover som en stock och jag tror Majken bara njuter av tystnaden och att få min fulla uppmärksamhet nu när storebror är med mamma och pappa på fest.
Under våren kommer jag barnvakta denna underbara syskonskara på tre, precis som förra våren. Känns sååååå mysigt. Jag säger som förra året: världens bästa jobb!


 

- På "padden", sa Majken, när vi skulle välja barnprogram.



torsdag 21 februari 2013

Det grekiska köket


HÄR kan ni få tag på traditionella grekiska recept (och träna det grekiska köks-språket). 
Jag kommer visserligen vänta på min svärmors recept för pastitsio.... För som alla greker tycker:
mamma vet bäst!

onsdag 20 februari 2013

Bak och broccoli

Aktiv dag idag, minst sagt. Jag har både bakat bröd och lagat potatis- och broccolisoppa.

Brödbullar (cirka 20-30 minuter):

6 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
1 tsk salt
2 dl mjölk
2 ägg (valfritt, men om ägg används så behövs bara 1,5 dl mjölk)
1 dl rapsolja eller 100 g margarin
Linfrön efter behag och smak


1. Blanda alla torra ingredienser, även margarinet om ni använder det.
2. Blanda sedan i mjölken och eventuellt äggen. Använder ni rapsolja så lägger ni i det nu.
3. Blanda och knåda till en jämn deg.
4. Dela upp degen i sex delar och forma till bullar
5. Lägg på smord plåt i 250 grader under cirka 15 minuter.
Pensla gärna med lite vatten eller olivolja på bullarnas yta efteråt. 



Potatis- och broccolisoppa (cirka 30-40 min)

4 st potatisar (ca 350 g)
1 knippe färsk broccoli (ca 240 g)
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
9 dl vatten
1 grönsaksbuljongtärning
2 msk olivolja
1 dl matlagningsgrädde eller créme fraiche
Salt och peppar (kanske cayennepeppar) efter behag.


1.
Skär bort broccolibuketterna och skala och tärna stjälkarna. Skala och tärna potatisen samt hacka lök och vitlök.
2. Koka upp vattnet tillsammans med buljongtärningen.
3. Lägg i broccolibuketterna i buljongvattnet och låt koka i 4 minuter. Ta sedan upp broccolin och ställ vattnet åt sidan.
4. Fräs potatis, vitlök, gul lök och broccolistäljar i olivolja tills löken är genomskinlig. Häll sedan på buljongen och låt koka i 10 minuter (tillsätt ev. cayennepeppar).
5. Mixa allt med mixerstav. Tillsätt grädde samt salt och peppar. Lägg sedan i broccolibuketterna. Låt sjuda innan servering.



Riktigt gott var det! 
Jag hittade recepten på Hälsa och Träning samt på Allt om mat.
La till och tog bort lite efter egen smak, så ni får göra samma sak!



"Hundra kilo pengar, tack!"


Den här lilla lådan (byggd av soffkuddar) är Theodors affär. Där fick jag imorse handla både filmer och gosedjur. Dock var det inte upp till mig vad jag skulle köpa.

- Den är lite dyr, säger han bekymrat när jag pekar på Bamsefilmen.
Han går ut (ur lådan alltså) och letar i filmhyllan. Han kommer tillbaka med Hercules.
- Men jag vill gärna ha Bamse, säger jag då.
- Nej, du får den här. Och ett gosedjur. Vill du köpa en TV också?
- Den där TV:n kanske?, säger jag och pekar på familjens flatscreen.
- Nej, den här får du, säger Theo och ger mig Bamsefilmen. Det blir hundra kilo pengar, tack!

Jag har dragit er vid näsan

Ja, jag har lurat er. Inte för att vara elak, men likt förbanna har en lögn dragits.

Mitt inlägg om att spendera våren i Stockholm där jag skrev att jag lämnar Athen den första mars var inte helt sanningenligt. Det var nämligen så att jag i drygt två veckors tid planerade att överraska min storasyster med att dyka upp i hennes hem oannonserad.

Igår morse skjutsade alltså Giannis ut mig till Elefterios Venizelos där jag därifrån tog ett plan till Munchen och efter det Stockholm.
Resan tog dryga sex timmar och vid 11:30 var jag framme på Arlanda. Därifrån åkte jag sedan direkt till Bandhagen och klev sedan rakt in i min systers lägenhet.
Alla andra i familjen visste att jag skulle komma. Alla utom Marthina.
Stackars lilla förvirrade syster. Bakfull och trött låg hon och sov på soffan när jag helt plötsligt stog mitt i hennes vardagsrum.
- Nämen, nämen, nämen...., var det enda hon fick fram. Sedan kom tårarna.


Så. Mina älskade, kära, trogna läsare.
Jag ber om ursäkt för att jag fört er bakom ljuset, men det var för den goda sakens skull.
Nu inväntar jag Giannis och Ammos som dyker upp om några veckor. Då börjar den svenska resan för Giannis, men ny kultur och allt som tillhör. För Ammos.... Ja, för honom väntar snö. En ren och skär chock.


Bandhagen, Stockholm.  -1 grader. 

måndag 18 februari 2013

Counterpain i ansiktet

Precis som när jag prövade hälsokuren: borsta tänderna med salt så prövade jag idag att smeta in counterpain vid tinningarna.
Counterpain är motsvarande det svenska Ipren Gel och verkar alltså som smärtstillande. Counterpain är dock starkare och har den intensiva dofter av Tigerbalsam, fast ännu starkare.

Jag hade huvudvärk, det var så det började. Jag vaknade i morse av smärtan och runt lunchtid var det fortfarande inte bättre. Jag tog ett piller. Det hjälpte inte.
Jag kände mig desperat och la mig ner på sängen. Såg tuben med smärtstillande gel som jag haft för min onda rygg. Jag tar en klick på fingret och smörjer mina tinningar. Känner hur det blir kallt. Masserar vidare. Känner istället hur det blir varmt. Känner sedan hur det hettar, svider, sticker. Känner hur ögonen tåras. Kvider till.
Giannis vaknar. Jag säger att man kanske inte borde haft den här krämen i ansiktet. Han säger att det är korrekt och att jag genast ska gå och skölja av krämen med vatten.

Det här med att inte läsa innehållsförteckningar (även om de är på grekiska) är någonting jag måste sluta med. Jag är ju jättenoga med det när det kommer till andra, men jag ser mig själv som någon form av testkanin.
Enough is enough.



Lite rödflammig sänder jag ut denna varning: ingen jävla counterpainkräm i nyllet mina vänner!



Artiklar om Projekt Reva


Svt debatt och tidningen Arbetaren publicerar artiklar i ämnet.

- Tidigare publicerat inlägg av mig om Projekt Reva - 

söndag 17 februari 2013

Hur vi kom till Sverige - Korkkinen

Jag tänker på min farfar och jag tänker på min farfars far. Jag tänker på min farsfars mor och min farfars syster. Jag tänker på deras bortgångne bror.
Jag tänker på mina rötter i samband med Projekt Reva.

Min farfars far lyckades rymma från arbetslägret i Sibirien under Andra Världskriget. Han gick sedan hela vägen tillbaka till Ingermanland, Ryssland. Tillbaka till sin familj som efter att ha blivit ifråntagna sitt hus levde i en jordkällare. Tillbaka till det samhälle där de finsk-ryska barnen blivit förbjudna att prata eller läsa någonting annat än ryska.
Tillbaka till den plats där min farfar tvingades gräva en grav åt sin lekkamrat. Detta efter att ryska soldater skjutit honom rakt framför min farfars ögon. Han var nio år då. Hans vän var fjorton.
Orin, min farfars lillebror, dog under det som kallades 900 dagar. Min farfars syster och han själv överlevde.

Min farfars far skaffade nya papper med nya efternamn, och en sen höstnatt smugglades de ombord på fartyget som skulle ta dem till Göteborg. I fickan kramade min farfars far en pistol. Han visste allt för väl att många flyktingar blev skjutna till sjöss efter att ha betalat den obligatoriska summan  till sjökaptenen.

Men de kom hela vägen fram, och min farfars familj, med sina nya efternamn, bostatte sig som många andra Ingermanländare i Mölndal. Min farfar var då tolv år gammal.




Jag ser mig själv som svensk. Jag har ett svenskt pass och är född och uppvuxen i Sverige.
Ändå finns det där, mina rötter. Rötter som längtar efter att växa, finna näring. Rötter som växer sig starkare när jag är i min farfars närvaro. Rötter som börjar röra på sig när min farfar med darrig röst säger att det syns. Att det syns att jag är ingermanländare. Att det syns att jag har ett annat ursprung, och han uppmanar mig att inte glömma. Att inte glömma mina rötter. Ändå är det just det, att glömma, som min farfar kämpat med hela sitt vuxna liv.
Men kriget och ursprunget är två vitt skiljda ting, och jag antar att med tiden så kommer även jag att få ett bättre grepp om min familjehistoria. Men det kräver styrka och mod att gräva i dessa tragedier. Dessa år av lycka som över en natt slungas sönder till följd av kriget. Ett krig, som alla andra, där civila människor aldrig bett om att få vara delaktika.

Ingenting finns idag kvar från min farfars hemby. Inga hus, inga lador. Inga barn, inga djur. Ingenting som överhuvudtaget kan kopplas till att det någonsin varit ett samhälle på denna plats. Det enda som står kvar är ett gammalt äppelträd. Trädet är dött. Dess rötter har ruttnat.
- Där lekte jag när jag var liten, säger farfar. Hans ögon fylls med tårar.

Projekt Reva utökar

Ilska, gråt och frågor.
Jag blir så rädd. Var är vi påväg?

Projekt Reva som under en tid funnits i Malmö har nu utökats och finns numera även i Stockholm. Projektet är en häxjakt efter papperlösa och nu använder sig polisen i Stockholm av SL-kontroller som en metod för att även kolla upp människors ID-handlingar.
Poliser har fått mer resurser i projektet och stoppar helt enkelt människor, baserat på utseende, och kräver att få se deras legitimation. Detta oberoende av den "misstänktes" ålder. Barn stoppas alltså på väg till sina skolor...

Projektet har visat sig vara framgångsrikt (ur Revas perspektiv), och speciellt i Skåneregionen har utvisningen  av papperslösa ökat radikalt.
Nu har Stockholm blivit nästa stad att inta projektet. En stad jag är född och uppvuxen i, som jag känner en stark kärlek för. I denna stad jagas nu människor utan giltiga papper.

Regeringen är tyst. Media är tyst. Vad händer?

Människor gör det lilla de kan för att hjälpa. På Facebook ökar statusuppdateringarna i ämnet, och uppmaningar om att störa, ifrågasätta, vägra polisens beteende strömmar in. Även varningssignaler skickas ut, och statusar som: "ID-kontroll med polis och väktare, Skanstulls tunnelbana!" blir allt vanligare.

Jag känner mig orolig för framtiden. En känsla som vi i Sverige sällan behöver brottas med på samma sätt som många andra länder där dessa metoder är någonting som funnits länge.

I DN kan ni läsa en artikel om just Projekt Reva, skriven av Magda Rasmusson, språkrörskandidat för Grön Ungdom.

Kreativt torkande

Eller med andra ord: för mycket tvätt, för lite plats.

 Vi hänger i vardagsrumsfönstret och på lampan.

 Vi hänger på TV:n och på hyllan.

 Vi hänger på cykeln...

 ...och i sovrumsfönstret.

 Vi hänger på dörren...

 ...och på balkongen.

 Vi försöker torka i badrummet...

...och utanpå garderoben.

fredag 15 februari 2013

Ammos äventyr, del 2

Kära livet.

Om jag var rödgråten igår efter lite drama på film så var det ingenting i jämförelse med hur rödgråten jag var idag efter ett livs levande drama här i Athen.

Giannis skulle ta Ammos till vetrinären för sin sista spruta. Eftersom Ammos bur är trasig så blev vi tvingade att ha honom i en väska. Jag valde att stanna hemma denna gång och Giannis la kattväskan i motorcykelväskan.
De åker de iväg.

Vid ett trafikljus några kilometer hemifrån kör en polis upp bredvid Giannis.
- Du hade en katt i din väska va?
- Hade? svarar Giannis
- Ja, han hoppade ut för någon kilometer sedan...

Paniken. Totalångesten. 

Giannis ringer mig och förklarar läget. Jag är riktigt dålig på att hantera stress och börjar därför gråta och hyperventilera. Giannis säger åt mig att gå ut och gå mot Pagrati (området där vetrinären finns) längst tvärbanan.
Jag går ut i pyjamasbyxor. Känner mig helt yr. Ser i mitt inre hur Ammos aldrig mer kommer hem. Hur han ligger och kurar någonstans under en bil. Hur han sakta svälter ihjäl och dör. Jag håller andan.

Samtidigt har Giannis vänt motorcykeln och kört tillbaka till det ställe där polisen såg Ammos lämna väskan. Han springer runt i panik och frågar folk om de sett hans katt (detta hör kanske inte till vanligheten här i Grekland, då katter är någonting det finns miljontals av). Han träffar på någon som säger att han sett Ammos och pekar ut riktningen.

Giannis kryper omkring i regnet och kikar under bilarna. Efter vad som känns som en evighet får han syn på en tilltufsad  kalufs som sitter och skakar under just en bil.
(I denna stund irrar jag omkring som en förrymd mentalpatient längst Nea Smyrnis mest trafikerade väg, iklädd pyjamasbyxor och lockandes efter, en för andra inbillad katt.)
Giannis försöker få tar på honom under bilen men Ammos är så rädd att han bestämmer sig för att springa allt vad han har.

Giannis sätter efter. Springer det fortaste han kan efter katten som i sin tur inte riktigt håller koll på var han sätter tassarna och trillar därför ner i en stor grop, existerande på grund av pågående vägarbete.
I gropen är det lerigt och fullt med regnvatten. Ammos försöker desperat klättra upp, men lerväggarna ger efter. Han kommer inte upp. Giannis dyker då i och slutligen, äntligen, fångar han in vår älskade kisse.

Han ringer sedan mig och jag blir så lättad att jag bara gråter och gråter.

När de båda kommer hem så gick det inte att ta miste på att Ammos minst sagt gett Giannis en tuff match. Båda var matta och skitiga vilket resulterade i att båda fick ta en dusch.
Min puls gick på högvarv resten av kvällen. Det var länge sedan jag var så rädd.



Om man är trött nu? Jo, jag tackar jag...

torsdag 14 februari 2013

P.S. - Gråtattack deluxe

Jag är fortfarande mör efter filmen jag såg för några timmar sedan. P.S. I love you är baserad på boken med samma namn, skriven av Cecilia Ahern.
Jag läste boken för många år sedan och har sedan filmen kom ut år 2007 känt mig tveksam till om jag skulle tycka om den eller ej. Det är nämligen en typisk bok som man skulle kunna göra en alldeles för slemmig romantisk komedi av, något jag har svårt för.
Men trots mycket kärlek, en nypa komdi och en hel del gråtscener så ger filmen en mycket fin och intressant vinkel på sorgearbete. Någonting boken lyckades med likväl.

Giannis såg helt livrädd ut när han kom hem från jobbet och hittade mig rödgråten och hulkandes i sängen. Det tog honom ett tag att få fram ur mig att det var i filmen någon hade dött och inte i verkligheten.

tisdag 12 februari 2013

Αυγά!!!!

Jag verkar ha problem att få in det grekiska ordet för ägg i mitt huvud. Handlingslistan blir som den blir fram tills det fastnat.



torsdag 7 februari 2013

Vår i Stockholm

Det har varit tyst som i graven här på bloggen. Anledningen är helt enkelt att vi har fixat och trixat med saker inför vårflytten till Stockholm. Biljett för mig är bokad till den 1/3 och Giannis kommer ungefär två veckor efter.

Vad är planen nu då?

Det var precis vad jag frågade Giannis häromdagen. Men mitt kontrollbehov vs. Giannis totala oförmåga att planera leder sällan till några bra diskussioner. Vad vi enades om var detta:

- Vi flyttar till Stockholm och stannar i minst tre månader. Huvudsak: Jag får jobba! (Trodde aldrig att jag skulle längta så mycket efter att arbeta...)
- Beroende av vad Giannis sedan känner inför sommaren och Ön så tar vi beslut om var vi spenderar juni, juli, augusti.
- Till hösten? Ingen aning! Här tvärstannade Giannis hjärna och jag hyperventilerade i ren oro.

Så ser vår ihopskarvade plan ut.
Måste säga att det ska bli fantastiskt skönt att komma hem och stanna lite längre. Slippa känna passa-på-ångesten att man måste hinna träffa alla under ungefär sju dagar.

Och min familj: ni fattas mig!




Äventyrliga dagar för katten

Lilla Ammos. Stackars sate.

Idag var vi hos vetrinären med Ammos. Anledningen till det var att han skulle få några sprutor samt ett mikrochip insatt i nacken. Själva besöket gick som en dans, men resan dit och tillbaka hem... Hjälp. Ammos bet mig till och med i fingret så det kom blooooood.

Men nu är det över för denna gång. Han ska tillbaka nästa vecka för en spruta till. Jag lär stanna hemma. Jag tyckte det var så sjukt jobbigt att se och höra honom så rädd.

I övrigt har kissen bestämt sig för att lägenheten är för liten, och han meddelar detta genom att jama vid dörren. Med andra ord har trapphuset blivit en megahit.
Ibland sitter vi där ute alla tre: jag med en kopp té, Giannis med sin tablet och Ammos med sin brinnande iver att få upptäcka. 

 Så modig!

Män som näthatar kvinnor

Se, läs, lyssna - Uppdrag granskning