lördag 28 juli 2012

Mot Stockholm

Imorgon beger jag mej mot Stockholm för att träffa familj och vänner, jobba lite så att jag och Giannis kanske kan bege oss iväg på en kort resa i höst.
Det känns skönt att träffa alla igen (och faktiskt, skönt att lämna Ön för ett tag) men mitt lilla hjärta blöder när jag tänker på att jag ska lämna Giannis och inte få träffa honom på flera veckor.

Idag ska vi städa hela huset, packa ihop våra saker och flytta dem. Hälften av packningen tar jag med mej till Aten så blir det mindre att köra hem i oktober.
Ska bli mysigt att komma hem till lägenheten imorgon, om än bara för några timmar, för att se hur den klarar sej utan oss.

torsdag 26 juli 2012

En skuttande figur

För en vecka sedan så stod jag och tittade på den inkommande nattbåten.
På långt avstånd (och jag ska låta er veta att min syn är långt ifrån bra) såg jag en skuttande figur som...ja, skuttade ut ur båten och över landgången. Denne fortsatte i rask takt förbi övriga avstigande.
Jag började känna en pirrande lycka i maggropen.
För det finns nämligen en enda person som jag känner som skuttar på det där viset när han går, och det är min lillebror Jonathan.
Jag gick närmare för att ta mej en extra titt på den gänglige yngligen som kom gåendes emot mej. Jag kisar och sträcker på halsen, allt för att få klarhet i vad det egentligen är jag ser.
Och plötsligt så är han bara där. Min älskade lillebror som jag inte sett på snart tre månader.
Återigen skakade jag av lycka och tårarna brände bakom ögonlocken.
Familjen har uppenbarligen bestämt att detta är sommaren då jag ska luras - gång på gång. 




fredag 20 juli 2012

Athens Voice

Jag har fått skriva min första artikel för en tidning, Athens Voice Är så glad att jag nästan svimmar.
Läs den HÄR och översätt via Google Chorme.

To read my article in Athens Voice, click HERE

tisdag 17 juli 2012

Läkarbesök

Igår vaknade jag som vanligt. Gick upp och gick ut på altanen. Satte mej med en god bok och njöt av vind och sol.
Någon timme senare börjar jag känna en molande (mycket igenkännande) värk i nedre delen av magen. Jag tog en buscopan och bestämmer mej för att gå in till "stan".
Sätter mej på strandkafét och fortsätter njuta av förmiddagen. Börjar dock känna att smärtan i magen eskalerar. Till sist gör det så ont att jag omöjligt vet hur jag ska kunna resa mej ur stolen.
Som en räddare i nöden kommer Giannis just då. Han tar mej till öns doktor.
Det visar sej dock när vi kommer dit att läkaren för tillfället är på andra sidan ön för att inta en stilla lunch. Jag blir ombedd att vänta en timme.
Giannis, som vid det här laget är helt säker på att jag ska avlida, leder mej hem till Panos som bor strax intill. Där får jag ligga och oja mej medan vi väntar på telefonsamtal från läkaren.

Efter em timme ringer telefonen och vi går upp till mottagningen.
Hon gör en mindre nogrann undersökning av min kropp och säger att den här typen av smärta inte är normal. Jag förklarar att det antagligen bara är mensvärk och att det jag behöver är smärtstillande.
Hon förklarar att hon tänker ge mej en injektion. Jag tackar ja. Giannis tackar nej och lämnar rummet, nålrädd som få.
Jag lägger snällt upp armen, beredd på sticket. Hon ber mej vända mej om, lägga mej på mage. Min svettiga lekamen tar med sej britsens skyddande papper när jag mödosamt rullar över på mage.
"I'm gonna put it here", säger hon och visar med ett högljutt klatsch på sin egna bakdel.
Jag är långt ifrån spruträdd och har aldrig tidigare haft problem med blodprov eller nålstick, men smärtan som följde efter att min hud blivit penetrerad av detta decimeterlånga spjut får mej att ställa mej skeptisk till kommande injektioner.
Haltandes lämnade jag mottagningen. Smärtan i buken var borta och hade istället ersatts av en skavande, blödande böld på min ena skinka.

Jag fick inte jobba igår, Elena tog mitt skift. Jag skulle ligga hemma och kurera mej.
Kuren blev tio avsnitt av Sons of Anarchy samt första halvan av Stanley Kubrick's film Eyes Wide Shut. Somnade sedan av pur utmattning och vaknade inte förrens Giannis sakta smög in och gav min nacke en lätt kyss.


Men innan läkaren....

...hade jag det riktigt bra med boken Kapten Corellis Mandolin.

lördag 14 juli 2012

Att hålla rent i en grekisk semesterstuga

Jag ska inte klaga, absolut inte. Vi lever i idyllernas idyll. Nittiogradig vinkel ut över havet, solnedgångar som får hjärtat att stanna och en kärlek mellan mej och Ginnis som är sådär enkel och varm. Vi har det minst sagt gott.
Men...
att hålla rent i ett hus som nio månader per år står öde är ingen lek.
Eftersom att det inte underhålls med jämna mellanrum så har de vitkalkade väggarna på insidan av huset sakta börjat lossna från dess underlag. Det är små hål och gluggar lite varstans i huset, för oss helt obetydliga egentligen, men en perfekt passage för det rika insektsliv som lever i vår trädgård. Detta resulterar i att vi dagligen behöver sopa av köksgolvet för att kunna slänga ut de gråsuggor som under panik rullat ihop sej till små hårda bollar och därmed liknar någon sorts bär mer än någonting annat.

Badrummet är nog det rum jag har svårast att hantera. Det läcker nämligen. Överallt. Jag vet ärligt talat inte vad det är som gör att vårt golv ständigt är täckt med någon centimeter vatten eller ens varifrån det kommer. Jag vet bara att hur mycket jag än svabbar och moppar så kommer det tillbaka, trots att dusch och toalett inte använts emellan.

Sådana dagar, som idag, när det känns som huset aldrig kommer bli riktigt fräsht så längtar jag hem till Aten. Inte till den mördande storstadshettan eller folket utan till vår lägenhet. Den fina lilla trean som står och väntar på oss i Nea Smyrni. Färdigrenoverad, ren och framförallt vår.
Jag längar efter kvällarna på balkongen med citronträdet, som likt ett konstverk breder ut sina blad och frukter, på lagom avstånd för att plocka de solgula citronerna när helst andan faller på.
Jag längar efter vår säng och den inte så snygga men effektiva takfläkten i sovrummet.

På något sätt känns det ändå lite skönt att längta. Som ett litet bevis på att min flytt har fungerat.
Att jag känner mej hemma i Aten.



En myskväll i maj.

Halsfluss

Som rubriken lyder så har jag åkt på halsfluss. High five!
Att ligga inne i ett hus utan fläkt och vind i 40 graders värme är kanske inte det roligaste jag har gjort. Idag känner jag mej dock mycket bättre än vad jag gjort på flera dagar trots att jag jobbade på baren igår - när jag hade feber.
Angående baren så kan jag ju glatt meddela att jag sedan ungefär en vecka tillbaka får lön! Jag är en betald kvinna som svidat om till servitris. Jag måste säga att jag är överlycklig. Pengarna jag får är ingenting att skryta med (men det är väl ingens lön här i Grekland?) men det är mina. Jag har tjänat ihop dem och jag kan spara dem. Det känns så jäkla gött!

måndag 9 juli 2012

Jag Tarzan

Tarzan ska lära sej engelska och trevande börjar han sätta ihop meningar:
"Jag Tarzan, du Jane".

Ungefär så känner jag mej ibland när jag ska prata på grekiska. Jag har ingen koll på feminint, maskulint och neutralt. Det går långsamt att läsa och ibland hör jag mej själv svara utan att riktigt veta vad jag svarar på (även om jag förstår mycket bättre än vad jag kan prata).
Speciellt här ute på småöarna så är det som att bara för att jag sagt någonting på grekiska någon gång så förutsätter (speciellt de äldre) att jag pratar flytande grekiska.
Då blir jag stående där, stammandes.
"Spiti mou...eeeh... poly sesti.."
Dock blir de så glada när jag försöker så de har överseende med de flesta felsteg jag gör.
De yngre tilltalar mej ofta på engelska, då försöker jag svara på grekiska ändå, så långt det är möjligt.

Jag måste ändå säga att jag uppskattar att de pratar med mej som de gör. De är de absolut bästa lektionerna och jag får några nya ord varje dag. Min motivation är det i alla fall inget fel på.

Giannis "kämpar" med svenskan. Men jag måste säga att jag tycker han har varit lite lat. Han klagar över att han behöver lära sej å, ö, ö. Jag försöker sätta det i perspektiv till att jag behöver lära mej ett helt nytt alfabet.

För några dagar sedan träffade jag ett franskt par som undrade var jag studerade när jag var i Paris. De ställde frågorna på franska och jag var helt säker på att jag svarade på franska. Till sist säger kvinnan:
"Jag förstår grekiska så vi kan gå över till det istället."
Förvånad hör jag mej själv:
"Oxi, oxi...Einai entaxei."

Förrvirringen är total.


Under några veckor har jag om min familj tagit hand om en kattfamilj på tre. Mamman döptes till Alicia Pricken, kattungen till höger döptes till Emma och den till vänster bestämde Linnea mycket otippat skulle heta Per. Här ses de vid dagens utfodring.  






söndag 1 juli 2012

Bilder från veckan som gått

 Amos njuter av solnedgången.


 It's alive!


 Vårt hus.





 Pssss...


 Den yngre generationen barhängare. 


 Jag och Giannis rensade 30 kilo jordgubbar.


Gårdagens spelning på byns bästa restaurang. 

Min storasyster

I onsdags pratade jag med min syster i telefon. Hon var uppgiven, ledsen över vädret hemma i Svedalas huvudstad. Regn och blåst, elva grader kallt. Hon meddelade mej att flygbiljetterna till Grekland hade skjutit i höjden och att hon inte kunde hitta en resa till henne och Theo.
Jag fick ont i magen. Kramp. Jag hade verkligen, verkligen hoppats på att Marthina skulle komma ner till mej. Min bästa vän och själsfrände.
Vi lade på luren och jag orkade inte tänka på att hon inte skulle dyka upp. Att det skulle mer än en månad innan jag skulle få träffa henne igen.
Onsdagen gick och även torsdagen. Jag kände mej trött. Fysiskt och själsligt. Jag saknade min stoasyster.

Natten mellan torsdag och fredag så såg jag och pappa båten krypa närmare Ön. Vi gick ner till hamnen för att titta på alla ilandstigande. Räkna turister och se om det var några vi kände igen.
Båten öppnas och folk strömmar ut och in ur skeppet.
En meter framför mej ser jag helt plötsligt en barnvagn, någonting som inte är speciellt vanligt härute. I vagnen ligger ett litet pyre och sover, i sin hand har han en snuttetrasa. Jag fick inte ihop det. Jag stirrar på barnet och VET att det är Theodor men jag förstår inte HUR. Jag blickar upp och möter ett par klara grön-blå ögon, ett leende som inte går att ta miste på: det var min syster.
Jag flyger upp, skakar. Håller om henne och gråter. Pappa gråter han också och äntligen får han se frukten av den hemlighet han burit på i flera dagar.
Jag har aldrig känt ett sådant rus. Kan bara jämföras med eufori och andra högtravande ord som beskriver lyckokickar eller förälskelse.
Jag kände mej hel.



 Marthina och Theodor.


 Tre sköna ungar. Ett kärt återseende.


Morfar och pyret myser.