söndag 29 april 2012

På en balkong i Aten

När jag kom hem idag efter en vild eftermiddag med hårt barnpassande och galet lekande så var jag trött. Minst sagt. Jag hade inte fått tag på Giannis än, även fast jag förstod att han fortfarande sov eftersom han kom hem tidigt imorse. Jag ville berätta för honom att jag äntligen lyckats få tag på fina gardiner till lägenheten och att jag bara betalade 30 kronor paret för dom (secondhand och jag är gamla goda vänner). 
Jag fick som sagt inte tag i sömntutan och i stället så tittade jag, Marthina och Sutee på The Village (den där thrillern med Joaquin Phoenix som utspelar sej i ett stäng samhälle inne i en skog. Ringer det någon klocka?). Den var ungefär lika bra (o-bra) som jag minns den. 
När Giannis sedan ringde upp så städade jag Theos rum som jag för tillfället ockuperat. Greken var nyvaken och glad. Jag kände mej helt plötsligt väldigt trött och ledsen. Jag satte mej på Theodors lilla pall och störttjöt framför webcameran medans en förvånad Giannis satt på andra sidan och undrade vad som stod på. Jag började hulka och berätta om gardinerna och att jag var så förbannat trött efter all lek och sol idag och att jag saknade honom och att jag vaknade jättetidigt imorse (ja, jag låter som ett barn, jag vet). Jag hörde hur jag själv lät och började skratta. Jag skrattade och snorade och grät om vartannat. 
Så frågade Giannis om jag ville se en sak, och jag snörvlade att ja, det ville jag. Han "tog med mej" ut på balkongen och visade stolt upp vårt nya balkongbord med två tillhörande stolar och ljuslyktor som har varit och köpt på IKEA idag. Då rann hela jag över av all den kärlek och ömhet och tacksamhet jag kände och tårarna forsade ner för kinderna igen. Giannis började skratta. "Baby, you're crazy."
Ja, älskling. Jag är ju det... 





Kalinyxta.

1 kommentar:

Tack för att du läser och skriver några ord!