tisdag 3 april 2012

Min kärlek till Grekland.

Tänkte att jag redan nu, så här i början av mitt bloggande, ska förklara hur det kommer sej att just Grekland fastnade i mitt då femåriga hjärta.

Första riktigt utlandssemestern. Det här var i augusti och till hösten skulle jag fylla sex år.
Mamma och pappa tog med mej och min två år yngre bror Jonathan till Andros, den nordligaste ön i Kykladerna. Vi stannade i en by som hette Batsi.

När vi kom fram lyckades vi hyra en lägenhet som låg precis vid hamnen. Våra grannar odlade vindruvor och de stora klasarna hängde ner mot taket på vår balkong. Pappa brukade lyfta upp oss så vi kunde fylla våra små händer med de solmogna bären för att sedan avnjuta det i skuggan av husfasaden.
Köket var fullt med myror. Rören pep och skrek. Sängarna var söndersovna och toaletten näst intill oanvändbar. Varje morgon vaknade vi av hönsen och den minst sagt morgonpigga tuppen som höll till på baksidan av huset. Trapporna upp till lägenheten var under dagtid så pass varma att det var helt omöjligt att gå barfota. Och många gånger kändes det som om sandalerna brändes fast i det vitkalkade trappstegen.

Stranden låg tre minuter bort och bestod av grova sandkorn som blandades med större, lena stenar, som gjorda för att samla på sej både på dit- och hemvägen. Längst bort reste sej höga klippor och många gånger kröp vi in bland de mörka grottorna för att ta bort musslor från vattenbrynet eller för att fiska.

Kvällstid gick vi ut för att äta. Grekiska gubbar med käpp och gummor med skägg nöp oss otaliga gånger i kinderna och klappade på våra blonda huvuden.
Restaurangerna kryllade av katter och jag spenderade nog mer tid under bordet med kattungarna än vid matbordet framför tallriken.

Detta var min första Greklandsresa. Och jag kände ända in i märgen på min femåriga kropp, att detta var kärlek.


Det har blivit måååånga resor till Grekland sedan den där augustiveckan i början av 90-talet.
De senaste tre åren har min pappa och jag åkt ut till samma lilla ö ute i Kykladerna. Det är den ö som jag här i bloggen kommer tala om som just "Ön".
Och i år, 2012, är inget undantag. Ut till Ön precis som vanligt. Skillnaden är väl att jag kommer hyra ett hus istället för ett rum och att jag kommer kunna ha möjlighet att arbeta lite extra som servitris.
Träna min grekiska, eller rättare sagt: min icke-existerande grekiska, är något jag kommer gå in för.


Det här var min "anledning". Om någon sådan ens behövs egentligen...

Kalinyxta.